Jessica Salomonsson hade en dröm om att få fälla en stor dovhjort. På den egna jaktmarken finns inget dovvilt. 2018 fick hon chansen att jaga på Hanaskogs gård, cirka två mil norr om Kristianstad i Skåne.

– De är väldigt måna om att rätt hjortar skjuts så ingen får jaga ensam. Jag hade med mig Jonathan Mogensen och han hade verkligen stort tålamod med mig. Vi var ute säkert 30 gånger, så vi lärde känna varandra ganska väl, säger Jessica och skrattar.

– Det var många spännande situationer, men jag stressar lätt upp mig när det blir allvar och kan ofta inte skjuta för att jag darrar för mycket. Det var också många möten med hjortar som var för unga att skjutas. Jag tyckte att alla var jättestora, men Jonathan viskade alltid ”nej, nej, han är för ung”. En gång var vi i läge på den störste, den som skulle fällas, men då var det 150 meter och jag hade sagt max 100 meter. Nästa gång vi såg honom hade han knäckt av hornet i någon brunststid, så då var det kört.

Hade en vecka på sig

När jaktsäsongen började 2019 så satte Frenne Lindell, jägaren på Hanaskogs gård, lite press på Jessica och sade att hon hade en vecka på sig, inte mer.

– Även detta år var det Jonathan som var med mig och vi var ute både morgon och kväll från och med den 1 september. Och visst såg vi hjortar, men inte ”den rätte”. Den hjorten gick i en liten herrklubb, men den klubben såg vi inte alls.

På eftermiddagen den 4 september var ”den store” troligen lokaliserad. En anställd på gården hade sett hjortar som låg och vilade i en ekdunge. Eller rättare sagt, han hade sett en massa hornkronor… Jessica och Jonathan gjorde upp en plan. Om hjortarna var kvar låg de i relativ öppen terräng och det gällde att närma sig tyst och i rätt vind.

Ett virrvarr av horn

– Det var så mycket löv på marken att det var som att gå på cornflakes. Som tur var kunde vi smyga fram på en viltväxel där det var lite mindre löv, men det tog sin tid. Till slut var vi 50 meter ifrån och jag kunde se hjortarna – de var kvar! Men alla låg ned så det var bara ett virrvarr av horn.

Jessica och Jonathan stannade vid ett hål i ett stengärde och avvaktade. Hjortarna måste ju resa på sig för att det skulle kunna gå att skjuta.

– Vi stod där i 1,5 timme! Ibland reste sig en hjort och sträckte lite på sig innan den lade sig igen, men det var alltid fel hjort. ”Nej, nej, den är för ung”, viskade Jonathan. Och så där höll det på. En fördel var att jag hann lugna ned mig. Jag stod där beredd med bössan på mitt trebensstöd och kände att ”det är nu det gäller”.

Och så. Efter 1,5 timme reste sig rätt hjort. Jessica sneglade på Jonathan, som nickade. Pang! Den här gången tvekade Jessica inte en sekund.

”Varför skriker du?”

– Det blev ju ett myller av hjortar som reste sig upp och började springa. Och de sprang mot oss, de ville ut genom hålet i stengärdet. Jag räknade högt när de sprang förbi – en, två, tre, fyra – och sedan skrek jag nej, nej! Jonathan undrade varför jag skrek, men det var för att jag trodde att det hade varit fyra hjortar på plats och att den jag skjutit hade sprungit undan. Men Jonathan lugnade mig och sade att det hade varit fem och när vi gick fram så låg han ju där. Mäktigt.

Trofén har nu blivit mätt och fick fantastiska 202,71 poäng. Det är inte många frilevande dovhjortar som kommer upp över 200 poäng. I Jägareförbundets trofédatabas finns faktiskt bara två stycken.

Tyvärr är trofén inmätt i Danmark, varför den inte kommer med på listorna över de största dovtroféerna. Att mäta om den i Sverige går inte heller eftersom Jessica har gjort ett bogmontage, och de är inte längre mätbara enligt CIC:s regler.

Malou Kjellsson