”Från skog till bord. Helt själv med fantastisk hjälp efter vägen. När jag först kom till en jägarfamilj och jägarsambo för fem år sedan så kunde jag inte ana detta. Oskar flådde av en skalle från ett rådjur och jag satt med spyan i halsen och hulkade som om det inte fanns någon morgondag. Det var knappt så att jag åt kött överhuvudtaget. I söndags sköt jag min första bock och mitt första vilt, passade och flådde det (tillsammans med Alexandra), styckade själv, och förberedde köttet själv. Men självklart med fantastisk hjälp. Dessutom att få dela glädjen – att fälla första viltet och den första jakten – tillsammans med min fantastiska svägerska – Alexandra. Det här kunde jag inte ana 2015. Tack för all hjälp, och för detta minne för livet. Evigt tacksam.”

Läser och fastnar

Facebookinlägget fladdrar förbi men plötsligt måste jag bara scrolla tillbaka. Jag stannar upp för Jonas bilder, det brukar jag göra, han är en duktig fotograf. Den här gången finns två för mig okända tjejer med på bilderna, jag läser också texten och bara fastnar. Läser igen och sedan en gång till. Inga stora ord, inget överdrivet eller kantigt på något sätt. Bara så mjukt, nästan ödmjukt. Wow, de här tjejerna vill jag träffa.

Jag ringer till Jonas Eriksson, fotografen och min gamle bekanting. Jodå, det är hans dotter och svärdotter som begått en premiär tillsammans, i dubbel bemärkelse. Självklart kan jag få tillgång till deras egna berättelser och Jonas bilder, bara kom!

Från vegetarian till jägare

Vid köksbordet möter jag Nathalie Sjöstedt, hon som skrev den fina texten om sin första jakt. Över en kopp kaffe småpratar vi om hennes resa och jag noterar att hon ler mest hela tiden.

Nathalie har gjort resan från nästan-vegan till jägare, köttätare och matkreatör. Svärfar Jonas flikar in att Nathalie hela tiden skriver ner vad de gör när de hanterar köttet, vilka kryddor och andra ingredienser som används, hur själva tillagningen går till och så vidare. Hon är verkligen genuint intresserad!

Kunskap är aldrig fel

Jag ber henne att själv berätta om resan från vego till kött, från att ha sagt nej till att nu säga ja. Det lyser om henne när hon börjar berätta.

– När en kompis berättade att hon anmält sig till jaktvårdskretsens jägarexamenskurs, då kom faktiskt tanken på att jag skulle gå själv också. Jag tänkte att jag måste ju inte skjuta, men kunskap är aldrig fel, säger Nathalie. Så jag hängde på och på den vägen är det! Och så jagar ju Oskar också.

Den andra tjejen på bilden heter Alexandra Forsberg, hon är Oskars syster och alltså Nathalies svägerska.

Familjetragedi

Alexandra bestämde sig redan för drygt tio år sedan för att ta jägarexamen, men livet tog en jobbig vändning. Oskar och Alexandras bror Johan drabbades av cancer och gick bort. Livet tog paus och Alexandras jägarexamen blev aldrig fullföljd.

Jakt var en väsentlig del också av Johans liv, han var med ute så länge han orkade och när sjukdomen så småningom övergick i allvar, då var bland annat jaktfilmer det som förgyllde vistelserna på sjukhuset.

Nu, tio år senare, har Alexandra tagit omtag med jägarplanerna, läst in teorin på egen hand och via en av familjens goda vänner fått hjälp med skytteträningen. Resultat: examen avlagd på första försöket! Vi pratar om att det nog lite grann är Johans examen också och alla runt bordet håller med.

Premiärmorgon

Så är det då 16 augusti och tidig uppstigning. Båda tjejerna är klara över vilka pass de ska till och båda vet att det setts rådjur i området tidigare. Upp och ut i ottan alltså, försiktiga rörelser och vaksamma ögon. Nathalie har sin sambo Oskar med på passet, hans uppgift är att bistå med lockpipa och extra ögon.

Eftersom en bock är ordentligt högljudd en bit bakom dem, har Nathalie länge uppmärksamheten riktad åt det hållet. Plötsligt noterar Oskar att en annan bock kommit ut strax framför dem och nu gäller det för Nathalie att försöka maka sig åt annat håll, i bättre skjutställning, utan att skrämma bocken. På min fråga om avstånd svarar Oskar att avståndet när skottet föll var kanske 60 meter. Perfekt tänker jag, men utan att säga det.

Nathalie Sjöstedt och hennes första råbock. Foto: Jonas Eriksson

Jag frågar Nathalie om hon någon gång kände tveksamhet, svaret kommer blixtsnabbt: nej aldrig! Bocken föll direkt på plats och känslan när meddelandet om den lyckade jakten gick iväg till svärfar Jonas och till Alexandra, var bara fyllt av glädje.

Nytt försök

För Alexandras del blev det lite kluvet, glädje för Nathalies skull, men också ökat sug för egen del. Efter att alla strålat samman för frukost, bestämde sig Alexandra för att testa lyckan en stund till. Iväg till tornet och nytt försök.

Det kom en bock. Inte en stor och mäktig sak, men en bock och den kom inom skotthåll. Även Alexandras första råbock föll denna morgon och på hennes röst hör jag hur gedigen känslan var. Flera gånger kommer hon tillbaka till ordet mäktig och till hur just den här morgonen kittade ihop dem alla runt de gemensamma upplevelserna.

Alexandra Forsberg med första råbocken. Foto: Jonas Eriksson

Känslorna som åkte berg-och-dalbana mellan besvikelse och spänning och hur lite gnagande avund omvandlades till lyckorus, för att slutligen landa i insikten om att ordspråket om att delad glädje är dubbel glädje, det är helt sant!

Trofémätning av Nathalie Sjöstedts råbock. Den bedömdes till 110,17 poäng och nådde därmed upp till bronsmedalj. Foto: Jonas Eriksson

Under Facebookinlägget som fångade min uppmärksamhet från början, finns även Alexandras kommentar ”Vilken otroligt fin upplevelse vi haft tillsammans! Många fler ska det bli!”

Jag tror dem!

Britt-Marie Nordquist