Jag var ganska pessimistisk när jag första gången skulle bereda grävling. Men nu efter ett par års erfarenheter äter jag lika gärna grävling som annat förnämligt vilt, deklarerade köksmästare G. Benediktsson hurtfriskt i Svensk Jakts majnummer 1943.
Under vinjetten Köket och villebrådet gavs först en utförlig instruktion över hur grävlingen skulle tillvaratas: ”Grävlingen flås, rensas, lägges i ättiksblandat vatten i ett dygn och sköljes väl. Därefter får den ligga i marinad två veckor på ett svalt ställe. Marinad: Alla slags grönsaker skäres i småbitar. Vitpeppar, lagerbärsblad, mejram eller enbär blandas med svagdricka eller pilsner, vinättika och litet citronsaft.”
”När grävlingen har legat i marinaden får den väl avrinna. För att dryga ut köttet så mycket som möjligt, brukar jag urbena låren, som går bra att använda till alla förekommande köttfärsrätter. Ryggen kan man använda som stek, bogar och hals till ragu.”
Trikinrisken var känd. Det framgick bland annat av Kungl. Maj:ts kungörelse av den 27 mars 1942 som stadgade besiktningstvång för kött av diverse vilt, bland annat grävling och räv. Eftersom det kunde antas att en del grävlingar användes direkt i jägarnas hushåll förekom även artiklar i Svensk Jakt som varnade för att äta obesiktigat grävlingkött.
Det var inte bara grävlingens kött som efterfrågades. Företaget ElektroHelios i Stockholm annonserade även efter grävlingfett. Flottet ska levereras skirat, det vill säga sådant man får det när man kokar ur grävlingköttet. Ur en riktigt höstfet grävling bör man väl minst kunna utvinna två–fyra kilo skirat fett och ett pris på åtminstone fem–sex kronor kilot torde säkerligen kunna påräknas, skrev Svensk Jakt.

• Läs även: Visst kan man äta grävling