Detta vykort skrevs 20/3 1908 och är adresserat till Uppsala. Avsändaren berättar om sälarnas myckenhet och att de har slagit ihjäl så många som 30 sälar per man och att ”omkring 1000 hafva strukit med längs kusten, till stor glädje för människerne”.

Bilden framstår som arrangerad, men händelsen är äkta då männen har bärgat en större mängd sälar av olika storlekar. Mannen med geväret ser ut att vara i stånd att avfånga en säl och mannen med yxa ser ut att utdela ett dödande slag med nacken på yxan. 

Vykortskulturen i början av 1900-talet ville visa på människans framsteg och bedrifter. Oavsett om det gällde välordnade trädgårdar, ornamenterade stenhus, industrier eller jakt, var framställningen tämligen osentimental. Framgång var framgång, vägen dit var ointressant.
Det var kanske också dåtidsmänniskans, i våra ögon, likgiltiga syn på tillvaron som präglat vår syn på historiens folk som hårdhudade överlevare och barbarer.

Det här fotografiet med säljakten från Sundsvall kan tjäna som exempel, där klubbning av säl blivit den existerande sinnebilden för säljakt i allmänhetens ögon, trots att klubbning av säl var ett förhållandevis ovanligt fenomen i Sverige.

Mest känd är dock de stora sälklubbningarna som företogs vid Harstena i Gryts skärgård i Östergötland i början av 1900-talet. Vid denna tid var Harstena en blomstrande sälkoloni som kunde samla många tusen sälar om vårarna. Beväpnade med järnskodda klubbor och i lag om tolv man kunde Harstenamännen ställa till veritabla slagfältscener ute på skären.

Klubbandet vid Harstena upphörde efter andra världskriget i takt med fallande priser på tran och skinn. Men för skärgårdsborna har säljakten gett goda ekonomiska förtjänster i en annars karg tillvaro. Sälklubbning förekom också sporadiskt på Gotland, Åland och i Södermanland, men andra jaktmetoder var betydligt vanligare.
Arkeologiska utgrävningar visar att vi jagat säl sedan stenåldern. I Norrköping har man exempelvis funnit ett sälskelett med en bevarad harpun i hjortben. Detta fynd dateras som cirka 5000–6000 år gammalt. Harpunen har sedan dess använts som jaktredskap i olika former till säljakten.

En beskrivning från 1920-talet visar hur harpunen användes i Upplands skärgård:


”Man sökte upp sälhonor med kutar som låg vid sina hål ute på fjärdarnas is. När jägaren närmade sig, försvann honan ner i hålet varpå jägaren passade på att dräpa kuten. Han inväntade sedan att honan skulle dyka upp igen och körde då med full kraft säljärnet i henne, helst i halsen”.

– Ur Fångstmän vid kust och sjö i antologin Människan och naturen – Etnobiologi i Sverige 1.

Den historiska säljägaren hade många redskap i sin verktygslåda, fler än vi jägare har idag. Trots det var sälskytte med bössa den vanligaste metoden även då. Säljakt med bössa var under hundratals år en viktig inkomstkälla för svenska kustbor och det förblev det genom århundradena.

Säljakten har alltid räknats som en ren allmogejakt. Säljakten var farlig, krävande och tog många människoliv ute på ruttnande isar och snötäckta kobbar. Förmodligen tog havet betydligt fler jägare än någon annan jakt.
Många män gav sig varje vinter ut på ”fälan”, det vill säga låg ute i skärgården i månader för att jaga säl. Den kände etnologen Sven Ekman beskrev fälan som ”den mest storslagna jaktexpeditionen som någonsin företagits av svensk allmoge”.

För allmogen var sälens späck det viktigaste. Av det kunde man koka sältran, som var användbart som lampbränsle, smörjning, impregnering och även målarfärg. Tranet såldes också under 1800–1900-talet till garverier för att användas i skinnberedning.

Sälspäcket kunde också ätas som fläsk.

Sälskinnen bereddes och användes till en mängd olika väderbeständiga plagg, väskor och fodral.

Köttet var minst intressant, så pass att många jägare ratade det. Framför allt tog man hand om unga sälar och saltade köttet i tunnor. Under tider av livsmedelsbrist åts köttet i större utsträckning och det exporterades till städerna under namnet ”kobbekött”.

I dag är säljakten tillbaka med besked. Borta är klubbning, men sälskyttet består. Man får hoppas att dagens etiska jaktsätt sätter nya spår i nutidsmänniskans medvetande och formar en modern positiv bilden av säljakten.

Anders Lindkvist