– Pejla kommer i löpan över hygget och försvinner ur sikte. Plötsligt hör jag hur hon skallar. Drevet går lite knackigt och sakta den här novemberdagen men det hörs att hon är kvar i såten. Efter femton minuter smäller det. Det är Pejla som drivit fram sitt första rådjur till passkytten, berättar Emelita Persson.

Men vi tar det från början.

Omplacerad

Pejla kom till Emelita i början av juli 2016 som en omplaceringshund efter att ägarna blivit sjuka. Sedan tidigare fanns Alfred, tolv och ett halvt år, hos Emelita. Även Alfred är en omplacering, efter att den förra ägaren dött.

Till skillnad från Pejla var han redan en erfaren och duktig jakthund. Eftersom Emelita är en hängiven jägare vill hon förstås jaga även med Pejla. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Pejla, då sex år gammal, har aldrig jagat tidigare och är rädd för allt och alla. Inte så konstigt kanske, efter att ha bott rätt ensligt tidigare och nu hamnar mitt i ett samhälle med många främmande människor och ljud. Med flitig träning går den rädslan snart över, men den viktiga skogsträningen återstår.

Emelita Persson med sina båda taxar, Pejla och Alfred. Foto: Julia Engdahl

Blir modigare

Först får hon följa med Emelita på svamppromenader. Och så snart det är tillåtet att släppa hund får hon gå lös. Men det går segt, riktigt segt. Pejla vill inte lämna Emelitas fötter.

Att det är extra torrt i markerna med dåliga vittringsförhållanden gör inte saken bättre. Efter lite regn och en omgång medicin mot noskvalster blir hon modigare och drar iväg kortare sträckor. Men utan skall.

Emelita får rådet att släppa Pejla tillsammans med Alfred. Först följer hon inte med alls, sedan hänger hon på en kort bit. Men fortfarande utan att skalla. Inte ens färska spår och synliga rådjur gör henne intresserad.

Nu börjar Emelitas tålamod att tryta och hon ger nästan upp. Det blir nog ingen jakthund av Pejla.

Pejla i skogen och pejlen är på. Foto: Emelita Persson

På gång

Men så kommer den där alldeles speciella novemberdagen då jaktlaget har gästjägare på plats. Den här gången verkar något vara på gång och Pejla piper till och med i kopplet.

För tredje gången släpper Emelita båda hundarna samtidigt och de drar iväg tillsammans i såten. Kanske hörs några skall från Pejla redan då, men sedan blir det tyst.

Nytt släpp i ny såt. Alfred drar i väg på ett hygge med Pejla efter, men efter en kort stund delar de på sig. Snart hör Emelita två drev: Alfred på ett håll och Pejla på ett annat. Det är nu som hon driver fram sitt första djur, en bock, till passkytten som skjuter.

Första bocken skjuten för Pejla. Foto: Emelita Persson

Kopplas upp

Pejla är en bit efter drevdjuret men kopplas snart upp. Men var är bocken? Pejla vill iväg åt ett visst håll, börjar söka och hittar djuret cirka 100 meter från skottplatsen. Vem som är lyckligast, Pejla eller Emelita, är svårt att veta.

Efter den dagen har det gått framåt med stormsteg. I dag söker Pejla ut utan att bry sig det minsta om Emelita och har drevtider på 45 till 60 minuter utan större tappter. Fortsätter allt att gå i samma riktning blir det snart ett jaktprov. Emelitas råd är glasklart:

– Det är inte omöjligt att jaga in en äldre hund. Ge den bara tid och ha mycket tålamod. Då lovar jag att du blir lika stolt över din hund som jag är över min.

Barbro Zetterberg