Livmoderinflammation är den vanligaste sjukdomen bland tikar, i genomsnitt drabbas ungefär var fjärde tik någon gång före tio års ålder. Bara på Universitetsdjursjukhuset vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala opereras en tik varannan dag för sjukdomen.
– Det är den vanligaste enskilda diagnosen, men med relativt låg dödlighet. Tre–fyra procent av tikarna som fått diagnosen dör eller avlivas, bara en procent av de som opereras dör, berättar Ragnvi Hagman, veterinär och docent i kirurgi vid SLU.
Hon leder ett forskningsprojekt i samarbete med Hundgenetikgruppen vid Uppsala universitet, som ska försöka ta reda på hur ärftligheten bakom livmoderinflammation ser ut.
– Orsaken är att det skiljer sig mycket mellan raser om de har benägenhet att få sjukdomen eller inte, säger hon.

Inte analyserade
En av de hårdast drabbade raserna är berner sennenhund, en populär sällskapshundras, där mer än hälften av alla tikar insjuknar före tio års ålder. Rottweiler ligger inte långt efter. Raser med låg risk är till exempel tax, drever, beagle, hamiltonstövare men även schäfer.
– Om vi kunde få ner frekvensen genom hälsoprogram till lågriskrasernas nivå vore mycket vunnet, säger Ragnvi Hagman.
Sedan några år tillbaka tittar man på SLU bland annat på golden retriever (ökad risk), labrador retriever (genomsnittlig risk) och schäfer (låg risk) för att utreda ärftligheten. Totalt deltar 200 hundar per ras i undersökningen. Hälften är äldre, friska tikar och hälften är tikar som fått livmoderinflammation före sju års ålder.
Några raser till ingår, bland annat gråhund och jämthund, framför allt för att det redan fanns mycket tillgängliga data på de båda raserna tack vare tidigare forskning om diabetes.
– Första delen av DNA-analyserna är klara. Vi har hittat en gen hos golden retriever som har betydelse för sjukdomsutvecklingen, säger Ragnvi Hagman.
För bland annat gråhund och jämthund är arbetet inte klart än.
– Vi väntar på finansiering för att kunna samla in material från kontrollhundar och det finns heller inte pengar för att någon ska kunna göra analyserna än, förklarar Ragnvi Hagman.

Tidigare undersökningar
I en tidigare undersökning (från 2001) av situationen i 30 raser, som var tillräckligt stora numerärt för att resultatet skulle vara tillförlitligt, låg vorsteh på åttonde plats med 29 procent av tikarna insjuknade i livmoderinflammation före tio års ålder. Jämthund fanns på nionde plats, med 28 procent av tikarna som fått sjukdomen. Alltså mer än var fjärde tik.
För gråhund var resultatet betydligt bättre, rasen låg på 22:a plats på listan och 17 procent av tikarna utvecklade livmoderinflammation före tio års ålder. Drever låg också på 17 procent, hamiltonstövare på 16 procent och finsk stövare på 15 procent av tikarna som fick livmoderinflammation före tio års ålder.
Siffran för tax var 12 procent och för beagle 10 procent.
Alla dessa jakthundsraser utom jämthund låg bättre till än genomsnittet, som var 24-25 procent för samtliga 30 raser. Ungefär 3.600 tikar med diagnosen livmoderinflammation var med i statistiken.
Det finns också en senare undersökning som sträcker sig över tio år och publicerades 2013, där 110 raser ingår. Där ser siffrorna delvis annorlunda ut (se tabell) men just förhållandet mellan jämthund och gråhund är i princip detsamma.

Hormoner
Bakgrunden till livmoderinflammation är hormonell. Efter löpningen stiger progesteronhalten i blodet.
– Det blir en perfekt miljö i livmodern för fosterutveckling, men också en perfekt miljö för bakterier, som då har lättare att sätta sig fast i livmoderslemhinnan, säger Ragnvi Hagman.
Förmodligen är just progesteronhalten, som är förhöjd under hela efterlöpsperioden, anledningen till att sjukdomen är vanligare hos hund än andra djurslag. Man tror att orsaken är att hunden liksom vargen är ett flockdjur och att andra tikar i flocken ska kunna ta hand om valpar om modern (alfahonan) dör.
Hos andra djurslag är i regel progesteronet högre under en längre tid endast om honan är dräktig. Samma sak gäller även för kvinnor.

Blodförgiftning
Över hälften av de drabbade tikarna får blodförgiftning som följd av den inflammerade livmodern. Forskarna jobbar därför också med att försöka finna markörer för att hitta blodförgiftning tidigt.
Man vill få fram en typ av ”snabbsänka”, som finns för människor idag. Det skulle kunna rädda ännu fler tikar från att dö i sjukdomen.
Forskning pågår alltså parallellt på flera områden med just livmoderinflammation.

Behandling
Det bästa sättet att behandla livmoderinflammation är operation. Man tar då bort den sjuka livmodern samt äggstockarna och tiken kan inte löpa igen.
Om livmodern inte är kraftigt förstorad och livmoderhalsen är öppen så kan man försöka med antibiotikabehandling och även en hormonbehandling som gör att livmodern drar ihop sig och tömmer sig på var. Men risken är stor för återfall, oftast i samband med löp, eftersom livmodern och hormonbalansen i grunden är förändrad.
Det kan hos vissa tikar finnas skäl att undvika sövning och operation. För att utvärdera enbart medicinsk behandling har en undersökning gjorts av tikar som behandlats 2004–2013 på Universitetsdjursjukhuset, Sveriges Lantbruksuniversitet.
Data från 28 tikar följdes upp via telefonkontakt i upp till sex år efter behandlingen. Resultaten visade att 21 tikar (75 procent) blev friska efter behandlingen.
Av dessa fick sedan 13 tikar (nästan hälften) sjukdomsåterfall efter i genomsnitt 10,5 månader.
13 tikar parades efter framgångsrik behandling, varav nio (69 procent) också fick valpar.
För sju av de 28 tikarna var den medicinska behandlingen inte framgångsrik, av dessa opererades sex medan en avlivades.

Agrias statistik

Andel tikar som utvecklat livmoderinflammation före tio års ålder (inom parentes antal hundar av respektive ras). Siffror från försäkringsbolaget Agria under åren 1995–2006. 260.000 tikar av 110 raser ingick i studien. Genomsnittet för alla raser låg på 19 procent.