På 20 år, mellan 1995 och 2015, har diskbråcken hos tax minskat med 75 procent. De diskbråcksdrabbade taxarna var alltså bara en fjärdedel så många 2015 som 1995, enligt statistik från Agria, som försäkrar närmare hälften av landets hundar.

Samtidigt har registreringssiffrorna för tax drygt halverats, med 56 procent. Det betyder att diskbråcken har minskat betydligt, sett över alla de nio rasvarianterna, även satt i relation till hur antalet registreringar gått ner.

Hur ser det då ut för jaktvarianterna strävhårig- respektive korthårig normaltax?

För strävhåren har registreringarna minskat från 2.251 till 583 motsvarande år, en minskning med 74 procent.

Diskbråcken har gått ner något mer än registreringarna, med 80 procent.

Strävhårstaxarna är alltså en fjärdedel så många, men får relativt sett fortfarande nästan lika ofta diskbråck som för 20 år sedan.

För korthårig normaltax ser det bättre ut. Registreringarna har gått ner från 413 till 269, en minskning med en dryg tredjedel, eller 35 procent. Diskbråcken har minskat med ungefär två tredjedelar, 68 procent, men alltså inte riktigt lika mycket som när man ser till samtliga varianter (där minskningen av diskbråcken alltså är 75 procent).

Men korthåren får inte diskbråck i alls samma utsträckning längre, som för 20 år sedan.

Jämför man med en taxvariant som är vanligare som sällskapshund, långhårig normaltax, är diskbråcksläget mycket bättre. Registreringarna har minskat med nära hälften, 42 procent, men diskbråckshundarna har minskat mycket mer, med 86,5 procent, mellan 1995 och 2015. Det är alltså bättre än rasgenomsnittet.

Givetvis är det inte samma taxar som registreras ett år, som får diskbråck. Vanligen drabbar sjukdomen taxar i sexårsåldern, men kan även komma tidigare eller något senare.

Ökad medvetenhet om hälsofrågor, kännedom om linjer med diskbråcksproblem och riskerna med matadoravel kan antas vara några orsaker bakom den generella minskningen av diskbråck hos taxar.

Kan man säga att sällskapshundsuppfödarna har blivit duktigare på att få ner diskbråcken än jakthundsuppfödarna? Eller är det andra parametrar inblandade, som den ansträngning en jakthund utsätts för och kanske leder till större risk för diskbråck?

I så fall borde det rimligen inte vara så stor skillnad mellan korthår och strävhår, om inte korthåren har bättre utgångsstatus på sina ryggar. Det är något som ryggröntgen skulle kunna ge svar på.

Registreringar i SKK – strävhårig normaltax

År 2002 registrerades exakt lika många taxar totalt, som enbart strävhårig normaltax år 1995, det vill säga 2.251 stycken.

Registreringar i SKK – korthårig normaltax

Korthårig normaltax har inte minskat lika mycket som strävhår i antal, men diskbråcken har blivit markant färre i relation till registreringarna.