J-O började på förbundet som riksjaktvårdskonsulent. Det var 1964. J-O var jägmästare och kom från Domänverkets naturvårdsbyrå. Hans första tid i Jägareförbundet blev dock ganska kort. Redan 1966 valde han ett bredare spår vid Naturvårdsverket, där han först blev avdelningsdirektör vid jakt- och viltvårdavdelningen och senare chef för hela fritidsbyrån, som även omfattade jakt, viltvård och övrig faunavård.

Medlemmarnas ordförande

Det var således en man med gedigen kunskap och erfarenhet av jaktens administration och de jaktpolitiska vindlingarna som 1988 återvände till förbundet, nu som förtroendevald. Vid kongressen samma år valdes nämligen J-O till förbundsordförande och möttes av stående ovationer, när han med några spänstiga språng intog scenen. J-O var vad man brukar kalla ”folklig” och han var dessutom den förste medlemsvalde på sin post. Hans företrädare hade utsetts av regeringen.

Aktiv ordförande

Jägareförbundet var vid den tiden i behov av förnyelse och krav- och problemlistorna var omfattande. Det hette att J-O skulle jobba halvtid men det blev i verkligheten säkert mer än så. Sverige skulle anslutas till EU och förbundet skulle tillsammans med Kennelklubben bygga och flytta in i fastigheten Möllan i Rinkeby. Dessutom förbereddes den så kallade samepropositionen som eventuellt skulle öppna statens mark i fjällen för småviltjakt.

Antalet medlemmar ökade

Det fanns mycket att göra och flera frågor drevs i rätt riktning. Medlemmarna strömmade till och 1993 överskred medlemsantalet för första gången 180.000-strecket. Jägareförbundet hade aldrig varit större. Förbundet startade också tidningen Jakthunden, men Möllan blev däremot en ekonomisk belastning och dominerade den interna debatten.

Redan vid årsmötet 1995 aviserade J-O att han gärna ville lämna över stafettpinnen, men inte förrän året efter, 1996, hade valberedningen lyckats finna hans efterträdare.

Återvände till familjegården

Efter sin långa ordförandetid i förbundet flyttade J-O hem till familjegården i den lilla byn Vretarna söder om Fagersta, där han ägnade sig åt det han tyckte allra bäst om; att jaga med goda vänner och sköta om skogen på gården.