Vi hängde alltid ihop du och jag, de första åren även på jobbet. Vi var bästa kompisar, bästa jaktkompisar. Flyttade jag mig från bordet till soffan, låg du strax bredvid mina fötter.

Både du och jag älskade det, så vi jagade mycket. ”Kan du och Rolex komma på söndag?” Vi var efterfrågade på många marker. Du läste tankar som ingen annan. Om jag tänkte ” ta en sväng ner där i medvind, så får du med även den delen”, så gjorde du ofta det.

Du var klok som få, du kunde öppna inåtgående dörrar. Du läste av sinnesstämningar även om du inte var i samma rum. Du gillade utmaningarna i jakten, och stod ofta under hakan på älgarna och skällde. Men klok som sagt, för du blev aldrig sparkad av älg eller skadad av vildsvin.

Rolex. Foto: Privat

Många var de nybörjare du lät följa med in på älgstånd, och de fick skjuta sin första älg. Jag minns stunderna vid brasan efter jakt, när du nöjt rullade ihop dig och voffade lite i drömmarnas land, tills det var dags för nästa släpp.

Du blev aldrig rädd för något. Inte ens när du var valp och stod bredvid en varuvagn som rasade från en lastbil. Du tittade bara lugnt upp och tog några steg närmare.

Ställde alltid upp

Även om det gick lite långsammare mot slutet ställde du alltid upp. Som sista jakten, då sköt vi älg för dig. Sista eftersöket, när jag hoppade undan för ett vildsvin som kom upp med klapprande käkar ur ett dike. Då tog du ett resolut tag bakom öronen och höll fast det lite för stora vildsvinet.

Du hade en enorm själ och personlighet. Du var tuff i skogen, men en nallebjörn hemma. Helst ville du krypa under skjortan och bara mysa.

”Jag vill än en gång borra in mina händer i din tjocka päls titta dig i ögonen och säga ”du är min jaktkompis!” Du trycker pannan mot min och tittar tillbaka med din förståndiga blick, och säger tyst ”du är min jaktkompis!”

Jag vill inget hellre än att en sista gång komma ner med jaktbyxorna på, och du viftande möter mig vid trappen. Du vet vad som är på gång.

Din fuktiga nos sticker du in under armen när jag äter frukost för du tycker att jag är för långsam. På med pejlen. Som vanligt ylar du till, just när jag släpper och säger ”ta dom då!” Efter en stund ekar ditt kraftiga skall över marken.

Jag vill än en gång borra in mina händer i din tjocka päls titta dig i ögonen och säga ”du är min jaktkompis!” Du trycker pannan mot min och tittar tillbaka med din förståndiga blick, och säger tyst ”du är min jaktkompis!”

Foto: Privat

Tårarna rinner när jag plockar bort din matskål för sista gången, men jag vet att du har det bra där på andra sidan. Du kan jaga hälften så mycket på den sidan, det räcker.

Passa på att rulla ihop dig med din storebror, taxen Tellus. Ni älskade ju varandra. Han ska nog bara avsluta ett rådjursdrev först. Tack för att jag har fått dela ditt största intresse och uppleva massor tillsammans med dig i elva år.  Det har varit fantastiskt.

Vissa hundar gör större avtryck än andra. Du är absolut en av dom, du blir aldrig glömd.

Vad jag saknar dig, kompis!

Johan Bergh