Själv tog jag kontakt med en svensk researrangör som har gott renommé. Jag flög ner en söndag, och välkomnades av familjen von Seydlitz på deras farm Schönfeld. Måndag till lördag stod det jakt på schemat – härligt!

Gården ägs i tredje generationen av den tyska familjen von Seydlitz. Familjen anlände till Namibia 1912 och året efter köptes ett landområde på 5.500 hektar och gården etablerades. Numera är ägorna dubblerade och familjen driver en framgångsrik ”hunting farm”, med jaktgäster från hela världen.

Boendet är exklusivt, maten fantastiskt god och riklig. I princip bestod varje huvudrätt vid lunch och middag av någon rätt gjord på viltkött. Vi utspisades med oryx, kudu, impala och zebra, i olika varianter – och allt var supergott. Färska grönsaker, potatis och och smaskiga efterrätter gjorde inte saken sämre.

Erfaren spårare

Tider för jakten bestämmer man själv, i samråd med sin ”professional hunter” (PH), i mitt fall Erasias. En sening och uthållig man i 55-års åldern från stammen Nama, som visade sig vara en fantastiskt skicklig och erfaren spårare. Jaktdagen och tiderna lade jag själv upp, i samråd med Erasias.

Oftast gick reveljen klockan sex, då en stor och överdådig frukost väntade och sedan åkte vi ut i bushen vid sjusnåret. Väl ute parkerades Land Rovern i skuggan under något träd, och vandringen började.

Svettas och kämpa

Jag ville inte ha en jakt som bedrivs via bilspaning, med efterföljande kort ansmygning för att komma till skott. Inte heller passjakt där man sitter i torn vid något vattenhål, och väntar på att rätt djur ska komma fram under kvällen för att dricka, och då få en skottchans.

Nej, jag ville ströva och smyga genom bushen, svettas, brännas i solen och kämpa mig till en skottchans av egen kraft – och det blev precis så. Svetten rann, nacke och armar brändes i solen, läpparna blev torra och spruckna, armar och ben rivna av bushens taggar och törnen. Och det var en häftig upplevelse, vi klättrade upp på några låga klippberg, ”the Leopard cliffs” för att spana. Erasias tittade på mig och sa på sin knaggliga engelska, ”many years since I was here with a chirumbu (vit man)”. Det kändes som uppskattande ord från ett synnerligen erfaren och uthållig man.

Fast pris

Vi såg massor av skjutbara djur, det svåra var att hitta och komma åt unga djur som inte klassades som troféer. Jag betalde för så kallad culling-jakt, man jagar då för ett fast pris per dag men får endast fälla unga djur, eller äldre hondjur som inte klassas som trofé.

Att inte jaga trofédjur skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Vart vi än gick, smög och strövade fanns det fina tjurar av oryx, impala, gnuer och waterbuck. Men, att hitta en ung oryx, eller en gammal gnuko var inte helt lätt.

Att fälla en fin trofébock var inte att tänka på, det kostade i runda slängar 6.000 kronor, och det var ett av de billigare djuren att nedlägga.

Ingen egen bössa

Att ta med egen bössa fungerade inte denna gång för mig, eftersom jag före jakten befann mig i Kenya. Lösningen var att hyra en gammal Mauser från farmen. Bössan var från 1930-talet, i kaliber 8×57, en av familjens gamla trotjänare. Blåneringen var bortnött och kikarsiktet hade säkert 30 år på nacken – en yngling i jämförelse med bössan, men fortfarande med bra optik.

Vid inskjutningen på 100 meter visade det sig att precisionen inte var tillräckligt bra för huvudskott, men helt OK för hjärt- och lungskott. Jag slogs av tanken på hur många skott som måste ha passerat genom den pipan, för att inte tala om antalet fällda vilt – helt säkert ansenliga mängder.

Övrig utrustning som visade sig vara bra att ha med var, kikare – en liten och lätt, 10×25 var en bra storlek för mig. Låga mjuka kängor, men också rejäla gympadojjor fungerade också, shorts och ombyten då man ju svettas en hel del. Slutligen en mycket viktigt detalj, en keps eller hatts om skydd för den brännande solen. Ansikte och armar, men framför allt nacke och axlar, fick sig en rejäl omgång av solen.

Vilt överallt

Första dagen ville jag försöka komma åt en oryx, vi strövade och spanade – det var vilt överallt. Efter ett par timmar fick vi syn på fyra–fem unga oryx-antiloper, som rörde sig över en låg höjd. Snabb orientering, check av vindförhållanden – och sedan iväg.

Vi gensköt den lilla gruppen, och försökte komma till skott, men bushens buskar var hela tiden iväg. Det var snårigt, buskar i vägen och besvärligt, oryx-gruppen rörde sig hela tiden medan de betade sig fram. Men, plötsligt en längre öppning som gruppen måste passera, snabbt upp med stativet som min PH hela tiden bar i handen.

Anläggning och osäkrande av Mausern, oryx-gruppen kom fram, Erasias väste – ”shoot anyone, all is okey”! Jag väntade och siktade på gruppen, avståndet var endast 60 meter, och där var det en som stod lite på sidan och utan risk för genomskott – pang, och det var ”färdihaft” som Kalixpojkarna därhemma säger.

Fantastisk förmåga

Dag två fick jag erbjudande att skjuta en zebra ”gratis” och det tackade jag ja till. Vi gav oss iväg gryningen till ett område där Erasias visste att det rört sig zebror. Här fick jag se min PH:s fantastiska förmåga att spåra vilt. Han spårade samtidigt som han gick i normal promenadtakt. Det var ofattbart hur han kunde se spåren i den takten. Om jag gick väldigt sakta och verkligen studerade marken, skulle jag kanske kunnat spåra i snigelfart, men Erasias travade på ungefär som om det vore fem centimeter nyfallen spårsnö – mäkta imponerande.

Efter en halvtimme hittade vi en grupp på ett 10-tal zebror, men de fick syn på oss och försvann. Djuren i bushen verkade vara otroligt skarpögda och ha ett välutvecklat luktsinne. Fick de syn på människor, även på 100–200 meters håll, försvann de som en avlöning.

Däremot verkade de tåla ljud, även metallskrammel, vilket inte är fallet hemma i Sverige. Vid vår älgjakt är ju minsta metalljud lika med att älgen travar iväg och försvinner. Men här skramlade Erasias flera gånger med metallstativet utan att det verkade bekymra viltet i nämvärd omfattning.

Två sabelantiloper

Vi fortsatte att förfölja zebragruppen, rörde oss relativt snabbt och tyst och klättrade upp på några rejäla stenbumlingar för att spana. Och där kom två stycken sabelantiloper på endast 20 meters håll, svarta stora antiloper med långa böjda horn. Fine trofétjurar, prislappen var futtiga 72.000 kronor att nedlägga en sådan trofébock. Inte riktigt aktuellt för en svenska medelklassjägare, men en imponerande syn var det.

Zebrajakten fortsatte, och efter ytterligare en halvtimme fick vi kontakt. Vi nästan kröp fram för att inte synas eller exponera oss, och där fann vi en lite längre öppning. Sakta betade sig zebrorna genom luckan, min PH hade redan fällt upp stativet.

Jag intog knästående skjutställning, och en hingst kom ut. Erasias väste ”shoot sir, old zebra”. Skottet tog bra, men snett framifrån så zebran rusade. Vi spårade och där låg den efter ett par hundra meter, en imponerande lång flyktsträcka och jag kommenterade detta för min jaktguide. Han konstaterade erfaret: ”very tough and strong animal, but a good shot sir”.

Efteråt kändes det lite märkligt att skjuta en zebra, nästan som att skjuta en häst. Men, köttet anses bra, och skinnet säljs för en bra slant.

Decimera schakalbeståndet

Så här fortsatte jaktdagarna, och jag fällde ytterligare en ung oryx, samt tre schakaler. Det kändes långt att åka ända ner till Namibia för att skjuta räv, må vara afrikansk sådan, men ändå. Dock var min jaktguide väldigt angelägen att vi skulle decimera schakalbeståndet, eftersom den anses som skadedjur och dessutom sprider rabies.

Sista dagarna av jakten inriktades på gnu, men där var inte jaktguden på vår sida. Många fina skottlägen fanns, men det var alltid fel djur. Fina tjurar med en prislapp på cirka 9.000 kronor, vilket kändes lite i överkant för mig. Nog fanns där kor, men de stod alltid skymda eller var kalvförande. Men så till slut sista dagen stod en äldre ko och blängde åt vårt håll. Avståndet var 100 meter och det var snårigt som sjutton. Jag hade bra stöd men kikarsiktet var fullt av skymmande kvistar, jag sköt och flocken rusade.

Avskjuten kvist

Vi började gå framåt och efter 20 meter var där en avskjuten kvist, tjock som en tumme. Jag började ana att kulan ändrat riktning och mycket riktigt, inget blod och kon följde flocken till synes oskadd. Vi spårade i säkert en kilometer, men inget tydde på träff.

Prislappen då, ungefär 30.000 kronor exklusive resan till och från Namibia. Väl placerade pengar, och en ett par år för tidig 50-årspresent!

Ulrik Falck