1. Jakt med trädskällare

En jägare överger aldrig sin kärlek. Har man jagat skogsfågel med trädskällare hela sitt liv, så är och förblir jaktformen alltid nummer ett.

Det är en stillsam smygjakt, en ensamjakt utan åthävor och överord.Jaktens grundelement är desamma som för tusen år sedan. En jägare, en hund och ett villebråd. Den enda skillnaden är att vi har litet bättre grejor i händerna idag när vi nalkas ståndskallet. Å andra sidan har vi säkert tappat bort en hel del av naturjägarens förmåga att osedd smyga sig inpå villebrådet.
Att skjuta skogsfågel för trädskällare är en av den svenska jaktens stora utmaningar. De som lärt sig konsten, och skaffat sig goda hundar för ändamålet, har alla fått gå den långa vägen.
Själva skottet är lätt. Hemligheten ligger inte heller i själva ansmygningen. Alla kan lära sig att krypa eller åla in mot ett ståndskall. Den stora svårigheten är att upptäcka fågel i träd.

Att tolka in en fågelsilhuett i virrvarret av grenar eller se konturlinjen av en fågel som nästan hänger upp och ner och tittar på hunden. Den konsten kan man bara tillägna sig genom övning och det är kanske en av de sista rättvisorna som finns kvar här i världen. Inför gammeltuppen är vi alla lika.
En viktig förutsättning är förstås också en god hund. En god hund är ståndfast, så att du vet att du har all den tid som behövs till ditt förfogande. En god hund ska också vara markeringssäker, så att du vet i vilket träd du ska leta efter fågeln.

Jag skulle en gång guida en norrman som vunnit en pristävling och önskat sig en jakt med trädskällare i pris. Det var en hygglig norsk gutt, jägare och skogskarl. Men han hade aldrig skjutit en tjäder.
Vi jagade i tre dagar. Han fick till en början gå ensam in på ståndskallen. Det slutade ofelbart med att han skrämde fåglarna. Sedan smög vi tillsammans. Vi kom fram fint på ett par ståndskall och jag minns särskilt en tjädertupp som satt relativt öppet. I alla fall för mig.
Jag försökte instruera och räknade kvistvarv. Ett, två, tre… sjunde kvistvarvet nerifrån räknat, på höger sida trädstammen, en meter ut… Det var hopplöst. Norrmannen fick inte ihop det och till slut tröttnade tjädertuppen på vårt sällskap och drog.
Sista jaktdagen var prisvinnaren något uppgiven och ville att jag skulle skjuta. Som vanligt smög och kröp vi tillsammans in på ståndskallet och jag sköt en tjäderhöna på ett perfekt hundjobb.
– Fabelaktigt, kommenterade norrmannen när tjädern föll ur trädet och han äntligen fick syn på den.

Foto: Kjell-Erik Moseid

2. Ripjakt med stående fågelhund

1992 genomfördes en mycket viktig jaktreform. Möjligheterna att jaga ripa i fjällen skulle inte längre vara förbehållen dignitärer med tjock plånbok och goda kontakter. Även vanligt folk skulle få chansen.

Vi väntade till mitten av september. Annars är det ju första veckan som gäller, med start den 25 augusti. Det är då nästan all ripjakt sker. Men rent jaktligt är det inte bästa tiden. Det är ofta för varmt, vittringsförhållandena är dåliga och hundarna tar fort slut.
I mitten av september är det redan mycket kallare och hundarna jagar bättre. Lövfällningen har kommit en bit på väg och snön lyser vit på fjälltopparna. Det är nu fjällvärlden är som vackrast.
Vi var ett litet gäng som med fullpackade ryggsäckar och stretande hundar knegade oss genom fjällskogen upp mot den översta björkskogskanten, den så kallade skogslisten.

Oftast ligger riporna där. Gör de inte det får man söka högre upp eller längre ner. När man slutligen hittar riporna – om man nu alls gör det – håller man sig sedan på den höjdnivån.
Till råga på allt hade vi slagit in på fel stig och hamnade alldeles tokigt till. Men det gjorde ingenting, för plötsligt öppnade sig en liten hästskoformad fjälldal framför oss. Den låg som en krater i fjällkanten, omgiven av bergkammar.
Vi började med att jaga ena sidan upp och kom på fågel direkt. En välmatad ripkull. Sedan hade vi ripkull på ripkull. Hundarna gick i skift och skötte sig perfekt.

Längst in i hästskodalen rann det en friskt, porlande bäck. Här tog vi rast och vilade. Solen sken, jägarlivet kunde inte gärna bli mera angenämt.
Sedan jagade vi andra sidan ner. Samma sak här. Ripkull efter ripkull. Hit hade inga andra jägare hittat före oss, den saken stod klar.
Våra viltsäckar var välfyllda när vi anträdde hemfärden.
Året efter köpte jag min första pointer.

3. Smygjakt på bock

Rådjuret är i mitt tycke ett av våra finaste jaktvilt och smygjakt på råbock är en av de häftigaste upplevelser man som jägare kan utsätta sig för. Inför avgörande möten med råbocken kan jag faktiskt än idag känna upphetsning.

Han låg ute på en rapsstubb. Visserligen bara några meter ut från en skyddande buskridå på gränsen till nästa fält, men ändå helt öppet. Han hade full kontroll på läget.
Rapsfältet var brett och gick ända ner till sjön. I vassbården mellan sjön och rapsen hade han förmodligen sin get. Eller också hade han lagt sig här för att lurpassa på någon rival som kunde tänkas dyka upp från det hållet.
Hornen såg inte så märkvärdiga ut, men en sextaggare var det i alla fall.

Vinden låg från sjön. Enda chansen att komma åt honom var att lägga sig ner och krypa. Jag mindes vad min gode vän yrkesjägaren Frazer Ewart en gång lärt mig, du ska inte smyga mot bocken utan mot en plats varifrån du kan skjuta ett bra skott.
Rapsstubben föreföll visserligen alldeles platt, men granskade man den noga kunde man se att den var högst på mitten. Lyckades jag bara ta mig dit, så skulle jag dels ha bocken inom bra håll och dels komma upp tillräckligt för att kulan inte skulle vidröra de upp- stickande rapsstjälkarna.
Det tog tid. Övningarna i lumpen dök upp i minnet: ålning medelst hasning och ålning medelst slingring. Svetten pärlade ur hårfästet. Vid varje vilopaus granskade jag bocken. Den låg tryggt kvar.
Slutligen nådde jag högsta punkten. Ett kritiskt läge eftersom bocken nu också kunde se mig. Jag tryckte mig platt mot marken, fällde ut benstöden och hasade fram geväret.

När jag nu tittade på bocken genom kikarsiktet möttes våra blickar, fast han inte visste om det. Han hade anat oråd och stirrade envist åt mitt håll, men förmådde inte tolka vad han såg. Efter en stund slappnade han av och började slicka sig ljumsken.
Nu var det jag som hade läget under kontroll. Närhelst bocken nu reste sig skulle han få skottet.
Det gick fem minuter, tio minuter. Jag började umgås med planer på att skjuta ett halsskott, men nej. Han måste ju resa sig någon gång. Jag provade att vissla, men ljudet nådde inte fram eller också brydde han sig inte.

Efter en kvart reste sig bocken och på grund av alltings naturliga jävlighet vände han akterspegeln mot mig. Han var låg i ryggen och jag förstod att han helt enkelt stod och pissade. Därefter tog han två steg åt sidan och hårkorset hamnade direkt i bogen. I skottet studsade han rakt upp och satte märkligt nog full fart emot mig innan han störtade.
Det sista jag såg var en bakklöv som var uppe och viftade.

4. Gåsjakt över bulvaner

Innan de sista bulvanerna ännu kommit på plats dök den första svajande gåsformationen upp över horisonten. Vi dök huvudstupa ner i de gropar som vi grävt oss svettiga i sedan mörka morgonen och strax var gässen över oss.

Upp med bössorna. Ett unisont pang, pang och sedan stor palaver bland gässen som med knakande vingar försökte ta höjd, sedan det så abrupt klargjorts att ett misstag hade begåtts.
Därefter snabbt upp ur gropen igen för att bärga skjutna fåglar, vilka arrangerades med huvudet under ena vingen intill sina artfränder av plast.
Jag märkte att det plaskade när jag hoppade ner i gropen. Allt var redan en enda sörja i botten trots att det inte regnade. Var kom vattnet ifrån?

Nya gåsflockar kom in och de sovande bulvanerna med huvudena under ena vingen blev snabbt i så stor majoritet att de riskerade förstöra lockfågelbilden. Av alla gäss som flyger upp på ett fält för att beta lägger sig väl inte merparten och sover?
När det blev ordentligt ljus fick vattengåtan sin lösning. Det sipprade och rann vatten utefter väggarna i gropen. Vattnet fanns i marken. För varje gång jag hoppade ut och in lösgjordes dessutom stora jordkokor och föll ner i vällingen. Jag hade nu svårt att dra loss mina stövlar, sörjan stod upp till halva skaftet, och där nere på botten flöt tomhylsorna omkring som små ståndaktiga tennsoldater.
Vi höll på fram till klockan tio. Då kom det bara enstaka flockar av så kallade returgäss, gäss som redan varit på besök och intagit säkerhetshöjd.
Det var då jag upptäckte hur lerig jag var. Allting var lerigt. Till och med bössan.
Sedan gjorde jag en annan mindre angenäm upptäckt; min ståltermos var kvar nere i sittvärnet. Det var bara att dyka ner i skiten och bärga den.

För gässen pekar pilen uppåt. Gåsjakt blir för varje år en realitet för allt fler jägare. Jakten bygger på noggranna studier och förberedelser. När kommer gässen, hur flyger de och på vilka fält ställer de sig?
Det som skrämmer gässen mest är om någon börjar skjuta på dem från långt håll med kulgevär. Ett sådant område överges direkt.
Det som skrämmer gässen minst är att bygga gömslen eller gräva gropar på fälten där de landar och jaga över bulvaner. En sådan jakt kan upprepas redan efter några veckor.
Vädret måste också vara det rätta. Det får gärna vara regn och mulet, men det måste blåsa.
Sedan spelar det ingen roll hur mycket lervälling det blir i groparna eller hur smutsig man blir. Jag vill sitta där ändå.

5. Älgjakt med löshund

Är man uppfödd på älgkött är kulturspåret så uppkört och djupt att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att komma ur det. Alltså jagar jag älg och det är alls ingen otrivsam sysselsättning.

Av alla hundar jag haft har det bara funnits ett par älghundar, alla de övriga har varit fågelhundar. Men lägger jag ihop alla älgjaktsdagar, så blir det nästan två år. Ändå är jag ingen riktig älgjägare.
Mest njutbar är älgjakten med löshund. Jaktens mekanik påminner mycket om jakt med trädskällare. Ansmygningen är lättare – det gäller att ge akt på vinden och röra sig försiktigt.
Skottet är svårare. Det är så många hänsyn som ska tas. Är det ett skjutbart djur? Är det ett ensamt djur. Var finns hunden? Allt detta måste utredas och ofta står älgen trångt.
Men att efter alla vidtagna försiktighetsmått slutligen lyckas fälla en älg som hunden kanske arbetat med i timmar är en höjdpunkt för varje jägare.

Även som passkytt kan man avnjuta ståndhundens arbete. Och med litet tur kan det ju faktiskt hända att älg och hund kommer i gångstånd förbi ditt pass. Då är det du som blir den lycklige.
Alla har emellertid inte lika lätt för att med välbehag lyssna på ett ståndskall. Jag minns en älgjakt på Boda. Det var i samband med Sveriges inträde i EU och en internationell höjdare skulle bejagas.
Förre riksjaktvårdskonsulenten Bo Thelander var jaktledare och jag hade passet bredvid. Förre jaktvårdskonsulenten Bertil Bäckström gick med hund och meningen var att den prominente gästen skulle få skjuta på stånd.
Hunden tog genast upp älg och snart genljöd skogen av ett lugnt, taktfast ståndskall. Det var bara att lyssna och njuta.

Det var frost och frasigt före varför ansmygningen misslyckades. Hunden tog emellertid igen älgen och snart ljöd ståndskallet på nytt. Nu utanför marken. Ett försök att gå på och skrämma för att få tillbaka hunden ledde inte till annat än ytterligare en förflyttning och ett nytt ståndskall på samma djur.
Timmarna gick. Jag såg att vår jaktledare var irriterad, han vandrade av och an på passet och högg slutligen en trumpet och blåste av tillställningen.
Jag packade ihop och gick bort till Bo. Jag hade njutit hela tiden och ett lätt leende satt väl fortfarande kvar på läpparna när jag kom fram till Bo.
– Vad fan ser du så glad ut för, här finns sannerligen ingen anledning till glädje, menade Bo.
– Jag har fått lyssna till en bra älghund hela morgonen, svarade jag.
Bo granskade mig från fötterna och uppåt, spände sedan ögonen i mig och muttrade:
– Jaså, du är också en sådan där jävla skallkonsument!

6. Jakt i Afrika

Afrika. Det var trots allt här Vår Herre hade tänkt att vi skulle hålla till. Men så råkade vi hitta ett övergångsställe vid Bab el Mandeb för omkring 83.000 år sedan och kunde sprida ut oss över resten av världen.

Men tillbaka till vårt urhem dras vi. Vi borde naturligtvis aldrig ha gett oss därifrån, för att åka dit idag kostar pengar. Kanske inte den enskilda jaktresan, men risken är stor att man drabbas av afrikanska sjukan och då blir det dyrt på sikt.
Ett tydligt symptom är att man börjar planera en ny jaktresa direkt man återvänt hem och det enda hittills kända botemedlet är faktiskt att ge sig i väg på nytt. Sjukdomen kan sedan få ett rasande förlopp och till sist har man jagat sig fattig.

Åk gärna till Afrika, men satsa inte så våldsamt första gången och framför allt inte på exklusivt storvilt. Att åka över halva jordklotet för att exempelvis skjuta en buffel med ett skott och sedan vända hem igen måste väl betraktas som närmast svagsint.
Spara buffeln till sedan och välj en antilopsafari i stället. Då får du mycket jakt och spänning för en betydligt mindre peng.
Utbudet är stort, framförallt i Sydafrika. Men Sydafrika har blivit alltmer kommersialiserat och jakten bedrivs huvudsakligen i hägn.
Välj Namibia istället. Det är ett glest befolkat ökenland med god samhällsordning och hygglig infrastruktur. Här sker jakten ännu i stor utsträckning på helt frilevande vilt. Du kan få stå ut med kreatursstängsel, men sådant har vi ju här hemma också.
Namibia har mycket vilt, men färre arter än de flesta andra afrikanska länder. Priserna är förhållandevis låga och din vanliga älgstudsare duger gott.

Åk på sommaren. Då är det vinter i Namibia. Glöm för all del inte att ta med långkalsongerna. Afrika är ett kallt land med en varm sol. I utkanten av Kalahari kan det vara frostgrader nattetid och morgnarna är rätt kylslagna ända tills solen kommit upp en bit.
Mjukstarta med att skjuta några vårtsvin. De är till skillnad från våra vildsvin dagaktiva och är passande objekt för vakt- eller smygjakt. Fäll sedan en springbock, en red hartebeest och en oryxantilop. Avsluta med att nedlägga en kudu. Med sina stora, spiralformade horn är den Afrikas mest karaktäristiska trofévilt. Och du, acceptera inte någonting under 50 tum!

7. Vårjakt på bisam

Det finns faktiskt några viltarter som jagas mest effektivt under våren. Dit hör bäver och bisam. Bävern har aldrig attraherat mig, däremot bisam. Bisamen är rolig att jaga.

Den organiserade jägarkåren gjorde stora ansträngningar för att återbörda bävern i våra marker. Men den blev aldrig något populärt jaktvilt.
En viltart som kommit hit utan att vi behövt lägga två strån i kors är bisamen. Den lilla gnagaren förekommer nu ända ner till Västernorrland och trots att det är en främmande art har katastroferna uteblivit.

En vår kom dåvarande kollegan Göran Bengtsson från Skåne på besök. Han skulle åtgärda en brist i sin jaktliga erfarenhet och skjuta sin första bisam.
Det bar av till en infjärd i Norrbotten. Jag plågades av ryggskott, men försökte ändå med försiktiga årtag lotsa vår farkost framåt i landvaken.
Det var en vacker kväll med alla vårliga ljud. Mycket fågel i luften och på vattnet. Simmande bisam lämnade ljusa strimmor efter sig i landvaken och rätt vad det var poppade det upp små hukande gestalter på iskanten.
Bengtsson laddade, sköt och hade god träffprocent. Snart nog hade han råvara till sin första pälsmössa.
Men vi nöjde oss inte med det. För nu var bisamerna ordentligt i farten. När vi blickade bakåt hade det krupit upp nya djur på iskanten där vi nyss hade passerat. Och när vi backade för att göra någonting åt dessa kom det fram nya framför oss i stället.

Vi hade roligt den kvällen, Bengtsson och jag. Vi återfann något av pojkårens jaktglädje, den som nästan gått förlorad i vår jämmerdal.
Slutligen blev det i alla fall för mörkt och vi nödgades ta oss iland. Bengtsson lyfte upp en bisam i svansen och granskade den.
– Det här är Norrbottens kaniner, sa han.

8. Spårningsjakt på mård

Till en topplista hör förstås också en rovdjursjakt, och den jag sätter högst är spårningsjakten på mård.

Bästa förutsättningarna för spårning är efter ett snöfall som upphört under kvällen eller senast natten före jaktdagen. Då vet man att de spår man hittar är färska.
Eftersom en mård kan färdas en mil under en natt är det inte säkert att man hinner till spårslutet innan mörkret faller, men den som inte försöker får ju heller inte något svar.

Vid spårningsjakten kan det vara bra att vara två jägare. Även en hund kan vara till god hjälp, särskilt i jaktens slutfas. Därom minner mig följande episod:
Vi hade spårat in en mård under en raserad lada, men hunden föreföll ointresserad. I varje fall kände den inte mården. Nu är det så att om mården ligger stilla så avger den ingen vittring. Den måste röra på sig.
Medan min jaktkamrat stod på vakt rumsterade jag om i ladans inre och plötsligt visste hunden exakt var mården låg. Ytterligare bearbetning med en lång vidja fick mården att fly fältet, men utan att jaktkamraten kom till skott.
Vi följde nu i mårdens spår. Efter ungefär en kilometer hade den krupit ner i en stenröse. Det blev att börja jobba igen. Nu med att lyfta sten. Vi jobbade i skift för situationen krävde ständig vakthållning. När som helst kunde mården komma utflygande.

Till sist var mårdens gömställe så utplundrat att man kunde se den skymta mellan stenarna. En lätt petning med skidstaven och – pang! Mården upp i närmaste träd så att det bara frasade. Jag sköt ett skott och kamraten två. I det andra skottet föll mården ur trädet.
Det var en liten, mörk hona med gräddgul hakfläck, vacker som en tavla. Hon pryder än idag sin plats på väggen i mitt arbetsrum.

9. Sjöfågeljakt med vettar

Visserligen är man väldigt väderberoende, men de dagar när allting stämmer kan jakten till havs vara precis som en bal på slottet. Alldeles, alldeles underbar.

Vi stävade ut i becksvarta mörkret. Tur att Björn kände vattnen så väl härute. Vi stötte emot en liten sten, men det var också allt, innan vi kom in i lä bakom den lilla holmen där vi skulle sitta.
Jag rodde medan Björn lade i vettarna. Kniporna för sig, viggarna för sig. Sedan två skrakar längst ut som blickfång.
Ska det bli en bra dag på sjön ska det helst slå fågel bland vettarna redan när man lägger ut dem. Det gjorde det nu. I all hast tog vi oss i land, täckte över båten och reste gömslet.

Det var intensiv aktivitet bland knipor och skrak första timmen. Vi sköt bra och hade snart passerat skamgränsen, det vill säga när antalet fällda fåglar är fler än vettarna.
Det gick faktiskt ett par timmar innan det blev så pass lugnt i luften att vi kunde ta oss tid att dricka kaffe. Vädret var underbart, inte för kallt och inte för varmt. Framför våra fötter kluckade vågorna fridfullt mot strandstenarna. Kunde jägarlivet bli bättre? Vi bara njöt.
Fram på förmiddagen började det också komma vigg, men efterhand tunnade det ut. Vi hade förstås kunnat sitta kvar hela dagen och skjuta ströfåglar, men vid tolvtiden tyckte vi att det kunde vara dags att bryta.

Ännu medan vi plockade ihop vettarna kom det små grupper av fåglar som inte ville annat än fälla bland sina konstgjorda artfränder, som redan lockat så många i fördärvet.
Kanske är det också i fågelhimlen som vetten fått sitt latinska namn: Sabla falsaris.

10. Duvjakt i Argentina

Svenska ringduvor kom in alltför sällan över våra bulvaner. Nu skulle det jagas duvor på riktigt.

Vi satsade på Sydafrika. När duvjakten i Sydafrika är som bäst kunde den enligt vår agentur fullt ut mäta sig med duvjakten i Argentina, men med den skillnaden att den bara kostade hälften så mycket.
Men inte var det som duvjakt i Argentina inte…

Två år senare satt vi på flyg över Atlanten och mötte likt Evert Taube gula strömmen som går ut från River Plate. Det är nämligen där inrikesflygplatsen ligger. Sedan flyg till Cordoba och en oändlig bilresa ut till jaktområdet.
I morgonljuset transporterades vi ut till de stora sojafälten och möttes av pojkar försedda med sittstolar, läsk och ett mindre grossistupplag patroner.
Duvorna flög redan för fullt och det var bara att ladda och börja skjuta. För varje gång man bröt pipan var pojken framme och stoppade i nya skott. För första gången i mitt liv hade jag berikats med en laddare och redan till lunch var min axel ordentligt blåslagen.
Jag förstod att jag måste ta det försiktigt om jag skulle överleva, så under eftermiddagen nöjde jag mig med att skjuta på duvor som kom in till höger mellan klockan tolv och två. Jag lyckades ändå nedlägga 596 duvor, förbruka 950 skott och bränna mig ordentligt på bösspipan.
Morgonen dag två och tre började med samma smärtsamma upplevelse, när såret i höger armveck sprack upp. Nu var det inte lika roligt längre.

De oräkneliga duvorna bara flög och flög. Det måste ha handlat om miljontals fåglar.
Efter Argentina har vi åter lärt oss att uppskatta den vanliga, hederliga duvjakten här hemma. Vi ser numera på den med helt andra ögon och tycker att det bara är trevligt när duvorna kommer in med sådana mellanrum att man i alla fall hinner ladda mellan skotten; kanske till och med dricka en kopp kaffe och berätta en rolig historia för sin jaktkamrat.
Men för den som en gång i sitt liv vill tömma kalken i botten anbefalles Argentina. Träna så att du kan skjuta ett tusen skott per dag och fortfarande stå upprätt.