Egentligen är den enda skillnaden att land är land och vatten är vatten. Trålning, spöfiske och nätläggning är en variant av jägarens beskattning, av något som naturen producerar. 

Någon större skillnad är det egentligen inte i produktionsledet, utan när det gäller jakten ska markägare, länsstyrelser, Naturvårdsverket, med flera styra över tilldelning och fördelning. 

En lösning

Jag kan egentligen inte se varför Sverige inte har motsvarande myndighetsutövning för beskattning av allt fiske, på samma sätt som för småvilt, älg och rovdjur. 

En tilldelningsmodell som finns för fiske skulle vara en lösning för all jakt och skulle lösa all beskattning av vilt genom att överlåta till jägarna att sköta viltvård utifrån övergripande tilldelningsvolymer.

Om nu inte modellen med trålning som riskerar att leda till utrotning av en art flyttar in i jakten, vilket det redan i dag finns tendenser till. Till exempel Holmens modell att inte följa gällande regelverk. Att bedriva älgjakt i djupsnö är ett annat exempel på misshushållning av det vilda.

Varg och björn

Ska vi tolka skogsbolagens intentioner att målet är att minimera älgstammen? Då borde all jakt på rovdjur förbjudas. Varg och björn, lo och järv löser frågan med betesskador, utan att någon behöver ta något ansvar.

Eller är det så att markägare och skogsbolag går så dåligt att varje skjuten älg ger en förstärkning i kassan på sista raden och det är därför det är så viktigt?

Sören Lanner