Rådjuret är även vintertid en finsmakare och det är bara späda årsskott och bladknoppar som äts, ibland även hängen och lavar. På grund av sin klena tandutrustning gnager rådjur inte bark, inte ens den gröna barken på aspens stam eller grenar som älgar och harar regel­mässigt gnager rena.

Rådjuren favoriserar inte heller asp utan uppskattar praktiskt taget alla lövträd ungefär lika mycket. Al står dock lägst på listan, ek högst.

Det är i allmänhet bara de späda kvisttopparna, årsskotten, som äts men ibland kan rådjuren också tugga i sig överraskande stora kvist­bitar. Den ved de därigenom får i sig är praktiskt taget osmältbar men tycks ändå fylla en viss funktion vid matsmältningen.

Fälla lövträd

Norrut i landet, i områden där snö­djupet vintertid så gott som alltid överstiger halvmetern, lever rådjuren genom anpassning mer ”älglikt” och betar kvist från busk­ar och träd i större omfattning än vad rådjur längre söderut gör. Det anses att ett snödjup på omkring 50 centimeter utgör en sorts gräns, när rådjuren får svårt att komma ner till markskiktet och beta ljung och bärris, som annars är den normala vinterfödan.

Runt en foderplats för rådjur kan det därför vara välbetänkt att fälla lövträd vintertid så att djuren vid behov kan tillgodose sitt behov av kvist och knoppar. Finns det inga lämpliga lövträd på foderplats­en får man hugga på andra ställen och släpa dit. För den som hugger ved är saken lätt att ordna, det är bara att ta vara på toppar och stora gren­ar och se till att de hamnar i när­heten av foderplatsen.

Den som utfodrar rådjur med tork­ade lövkärvar har redan löst frågan. När rådjuren varit framme återstår som regel bara några torra pinnar.