Farbror Stig anlade en underfundig min när han vek av från stigen. Vi var på hemväg från fågeljakt och nu skulle uppenbarligen vår uteblivna jaktlycka kompenseras genom att jag skulle invigas i någon sorts mystisk hemlighet.

– Kom! Det är någonting jag vill visa dig.

Vad kunde väl det vara? Med stegrad nyfikenhet följde jag underdånigt efter den gamle stigfinnaren. Terrängen blev alltmer svårforcerad. Till slut stannade farbror Stig vid en brant stupande berghäll inunder vilken en liten bäck porlade fram.

Mot berghällen och upp till en höjd av ungefär en och en halv meter hade någon rest en halvcirkelformad vägg av stenar. Att det gjorts för mycket länge sedan var lätt att se eftersom alla stenar i murverket var täckta av lavar.

– Det fanns här redan när vi kom till byn och det var 1933, tillade farbror Stig. Det var gammalt redan då och jag råkade bara hitta det en dag under mina upptäcktsfärder i skogen.    

Fornfyndet i fråga satte min fantasi i rörelse och lämnade mig ingen ro. Genom mitt arbete på lokaltidningen hade jag blivit bekant med museichefen i Skellefteå. Jag invigde honom i hemligheten och visade några bilder som jag tagit.

Kunde det ha något med djurfångst att göra? Nere på heden inte långt därifrån fanns ju hela system av fångstgropar. Museichefen blev eld och lågor, men rörande byggnadsverkets funktion och vilka händer som en gång skapat det var han lika brydd som jag själv.

Vi överenskom om att göra oss en skogsdag för att beskåda den märkliga stenkonstruktionen och det var så det kom sig att farbror Stigs fornfynd både blev registrerat och kartsatt.

Att så verkligen var fallet avslöjades några år senare, när en skogsavverkning drog fram i området. Runt berghällen med fornfyndet hade Skogsstyrelsen satt upp snitslar. Träden innanför avspärrningarna hade antingen lämnats kvar eller avverkats med högstubbar.

Tiden gick och gåtan om farbror Stigs fornfynd, som jag började känna mig alltmer delaktig i, förblev olöst. Jag hörde mig för både här och där och frågade många äldre. Ingen visste ens att det kallmurade byggnadsverket över huvud taget existerade. I så måtto hade farbror Stig bevarat hemligheten väl.

Men min egen far då? Han var ju två år äldre än farbror Stig och de båda hade ju inte gjort annat än ränt på skogen som pojkar. Kanske hade de även gjort upptäckten tillsammans.

Sagt och gjort. Jag konfronterade min far med alla uppgifter och äntligen, äntligen blev det napp. Och vilket napp sen!

– Jaså, du har hittat stengömslet uppe vid bäcken. Ja, ja. Det fick grannens dräng skarpa order om att bygga, sedan en kalv och en kviga ätit ihjäl sig av hans mäsk. Det är vad jag fått höra.

– Kreaturen gick ju på skogsbete på den tiden och drängen brukade koka hembränt däruppe vid bäcken. Platsen låg ju undanskymd och bra till och vattnet i bäcken använde han för kylning. Han hade lämnat ­mäsken helt öppet, så att djuren kommit åt den. När det uppdagades blev han tvungen att bygga ett ordentligt skydd för sina mäskhinkar och det var han som murade upp det här utrymmet vid berghällen, men det är länge sedan nu. Han använde sig av stora, tunga stenar som djuren inte skulle förmå rubba.

Jag hade inte hjärta att avslöja vad som framkommit för museichefen. Och förresten, även hederlig hembränning får väl anses vara en form av landsbygdskultur efter vilken spåren kan vara värda att bevara.

Publicerades första gången i Svensk Jakt nr 2-3/2022