Vargen var ett gissel för landsbygdsbefolkningen. Minnesstenen är från platsen där bröderna Persson fällde den då sista vargen i Kalmar län. Foto: Ingemar Pettersson (varg i hägn) & Privat

Intensiv vargjakt i Smålandsskogarna

”I min barndom fanns varg i tämligen stort antal, om somrarna läto de förnimma sin närvaro genom all den ungboskap som hittades i skogen ihjälriven.” Så skriver byskomakaren Jonas Stolt som nedtecknat sina minnen om varg och vargjakt under 1800-talet.

I trakterna av Högsby i Småland föddes 1812 en gosse, Jödde på Stenkullen, som soldat fick namnet Stolt, Jonas Stolt. Han blev med tiden byskomakare. Som sådan gick han runt på gårdarna och tillverkade på plats skor till de boende, allt efter storlek. Jonas Stolt har nedtecknat sina minnen så långt tillbaka som till omkring 1820.

Varg tog grisar

Jag tänker kort försöka återge Stolts minnen då det gäller varg, som det fanns många av i Småland på den tiden, och all anledning att hålla efter.

Jonas Stolt skriver:

”I min barndom fanns varg i tämligen stort antal, om somrarna läto de förnimma sin närvaro genom all den ungboskap som hittades i skogen ihjälriven.”

Nötdjur och grisar gick utan inhägnader. Stolt såg när gris blev tagen av varg vid några tillfällen. Bland annat en gång då fyra vargar tog en galt vid stalldyngan.

Från predikstolen

För att lindra plågan vargarna orsakade anställdes ofta jakter som kallades vargskall. Under skallen användes vargnät av grova snören och stora maskor med där i fästade hornringar. En viss längd av nätet hörde till varje helt hemman, där varje bonde hade sitt stycke.

När odjuren misstänktes uppehålla sig på trakten uppbådades, antingen genom läsning från predikstolen eller vanligast med budkavle, manskap från flera byar.

När folk och nät var ute sköts startskottet på skallfogdens kommando.

Varg i rävgrop

Skallet startade med buller och gny av bockhorn och märeskarror. Inte många vargar, eller busar som de kallades, fälldes på detta sätt men ibland lyckades det.

Kyrkvärden i Bondberga sköt vid ett till fälle en varg, soldaten Hjert i Huseby sköt en varg som tog hans hund och Jöns i Torp fick på 1820-talet två vargar i sin rävgrop, Johan Nilsson i Kalvenäs fick en varg i sin rävgrop.

I maj och juni skulle varje onsdag markägarna gå över sina ägor och undersöka alla misstänkta ställen såsom gryt och busksnår i akt och mening att hitta varg och dess ungar.

Uppdrag från Gud

Myndigheternas och landsbygdsbefolkningens beslutsamhet när det gällde att bli av med det gissel som vargen var lyckades. Jonas Stolt skriver:

”Det var tre bröder, om jag minns rätt i Ryssby socken (nuvarande Bäckebo socken i norra delen av Nybro kommun, min anm.) som tycktes av Gud ha fått det uppdraget att befria Sverige från dessa djur, ty när de fingo nys om något spår efter varg, så slapp denne icke undan, ty de förföljde honom natt och dag, genom skogar och gårdar, flera dygn och flera mil ända till åtta, ja tio. De släppte icke sitt rov, och nu har vi ej på två eller tre tiotal år sport någon varg.”

Ihärdiga jägare

De tre bröderna som omtalas hette Karl, Johannes och Sven Persson från Brånan. De var sällsynt ihärdiga och gav sig inte när de väl hade fått upp spår efter varg.

Den sista vargen i Kalmar län (på den tiden) fälldes av bröderna på Näversjö ägor i Bäckebo socken den 10 mars 1868. I tidskriften Fataburen från 1907 berättar bröderna själva om hur de lyckades med sina vargjakter.

Men det är en annan historia, som får tas vid ett annat tillfälle.

 

Kurt Ericson

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay