Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 9/2021.

En efter en kliver de in i den gamla timrade stugan från 1800-talet som står där på en liten höjd mitt i byn. Det hejas. Någon ser lite yrvaken ut. På väggarna hänger totalt nio älghorn, alla är skovelhorn och sattes upp under den tid då det fanns mycket gott om älg på markerna, vi talar om början av 1980-talet. Sedan dess är det ingen som skänkt ett skovelhorn att pryda stugväggarna med, men å andra sidan kanske det räcker gott med de troféer som redan hänger där.

Anne-Li Åström ­släpper Ozzy, en omplacerings­hund som ­numera är dubbel­champion.

40 jägare är anmälda till älgjakten 2019. Vice jaktledaren Sören Ylikangas skramlar med en koskälla för att få tyst på sorlet och fångar jägarnas uppmärksamhet. Tystnaden lägger sig nästan direkt över rummet. Han hälsar välkommen och går igenom förutsättningarna för dagens jakt. Inga enkelkalvar får skjutas och större hondjur bör också få fri passage förbi passkedjan.

Målet inom älgskötselområdet är att Kärrbäck med sina drygt 5.000 hektar stora marker ska fälla tolv vuxna och elva kalvar. Tre tjurar och sex kalvar sparas till efter brunstuppehållet i oktober.

Sören tar fram inplastade numrerade kort, det är dags att lotta ut passen.

Ni måste hålla er vakna

Jaktledaren Jonas Ylikangas, son till Sören, har projicerat upp en karta mot väggen över de såtar som ska jagas. De numrerade passen löper som pärlband genom skogarna.

– Vi ska jaga i området Storfors och vi sitter på passen fram till klockan 11.00 om inget annat meddelas, säger Jonas Ylikangas.

Vice jaktledaren tillägger:

– Tänk på skjutvinkeln, ni som har fått markpass, det är extremt viktigt. På vissa pass kan det vara trångt, så ni måste hålla er vakna hela tiden.

Den största tjur som fällts på Kärrbäcks marker, sett till trofén, var en 24-taggare som fälldes av Alvar Savela. Här drar han morgonens passlott.

Därefter blandar han de numrerade korten som en kortlek. Han går runt bland jägarna som får dra en lott. De äldre jägarna som har svårt att färdas och som fått pass långt in i skogen byter pass med de yngre som kanske fått mer lättillgängliga pass.

När passen till slut är fördelade och bytena skett så töms stugan ganska fort. Bilar startas och luften fylls av förväntningar. Vem ska få en älg i pass?

Hundförarna dröjer sig kvar i stugvärmen.

”Det är bra sammanhållning här och jag är jätteglad att jag fick möjlighet att börja jaga i Kärrbäck. ”
– Anne-Li Åström

Torbjörn Blom berättar om när han dagen innan sköt en kviga som var skadad i ena frambenet.

– Det var tätt, men jag tog mig in på 25 meter och såg då att älgen gick konstigt, berättar han.

Hans jämthund Ville skällde på bra och till slut kunde Torbjörn avsluta jakten och förkorta lidandet för älgen.

Anne-Li Åström är också hundförare. Hon började jaga i Kärrbäck 2010, ett par år efter att hon tagit jägarexamen.

– Det är bra sammanhållning här och jag är jätteglad att jag fick möjlighet att börja jaga i Kärrbäck. Vi är fem tjejer i laget varav två är hundförare. Det är bra med en blandning, det blir en annan, bättre stämning, säger hon när vi kommit ut till området där hon ska gå med hunden.

Sms ersätter jaktradio

Hon släpper Ozzy, eller Drömtorpets Rollo af Frodo som han heter i stamtavlan. Den fina jämthundshanen sticker glatt i väg på sök.

– Ozzy är en omplaceringshund, en solskenshistoria. På kretsmästerskapet i augusti blev han färdig dubbelchampion, berättar Anne-Li och rullar ihop kopplet och lägger ner det i byxfickan.

Jan-Olof Henriksson, en av många utflyttade tornedalingar som vänder hemåt när det nalkas älgjakt. Den här jaktdagen kom en fin udda tolvtaggare i pass.

Hon tycker en av hans bästa egenskaper är söket.

– Och oftast går han att kalla in.

Ozzy söker ut och hittar älg, men de vill inte stå utan springer ut ur marken. Efter några kilometers förföljande släpper han och kommer tillbaka till matte.

Det har gått några timmar och solen har börjat värma det våta gräset.

Fin tjur

På sin mobiltelefon får Anne-Li veta att det skjutits en fin älgtjur.

– Vi använder inte jaktradio, bara sms under jakten, säger hon.

Vid jaktstugan har jägarna börjat återsamlas efter morgonens första såt. Skytten Jan-Olof Henriksson, en av många utflyttade tornedalingar, berättar om morgonens jakt.

– Passet ligger vid gamla järnvägen och det är ganska tät skog där. Plötsligt hörde jag att det knäppte till och därefter lättade en flock fåglar. Strax därpå steg älgtjuren fram i en lucka och jag fick ett bra skottillfälle.

Det visade sig vara en udda tolvtaggare.

Tillbaka till hembygden

Jonas Ylikangas hämtar fyrhjulingen och vi åker ut till skottplatsen. Jaktlaget får dra fram tjuren med hjälp av rep en bit innan Jonas kan vinscha in den mot släpvagnen som är kopplad på fyrhjulingen.

Jan-Olof är född i Tornedalen, men bor numera på Gotland.

– Det är femte året jag jagar här i Kärrbäck, berättar han efter att älgtjuren kommit upp på släpet.

Ordning och reda. I Kärrbäcks jaktlag styckar man tillsammans.

En som varit med betydligt längre är Olof Järvi.

– Jag har varit med sedan 1965 och fällt 72 älgar. I dag var det nära att jag fick fälla min 73:e älg. Den här tjuren kom inte långt från mitt pass, jag hade nummer nio och älgen sköts på pass åtta, berättar han när laget samlats igen vid slakthuset som ligger ett hagelhåll från samlingsstugan.

Malte Hjortlöv är 79 år och började jaga i Kärrbäck för 60 år sedan. Då var älgtillgången en helt annan.

– Då var det jakt i bara två dagar och vi var fem till sex gubbar i två jaktlag. Jaktlaget har vuxit allt eftersom sedan dess, så även älgtillgången. Kulmen nåddes 1981. Den största tjur som fällts, sett till trofén, var en 24-taggare som fälldes av Alvar Savela.

Arbetsdag före premiärdagen

Söndagen före älgjaktspremiären är det alltid arbetsdag.

– Vi är bara fem till sex bofasta gubbar här i byn och mäktar inte med att göra allt som behöver fixas innan jakten, säger Alvar Savela.

Men när alla hemvändare kommer till byn helgen före älgjaktstarten så ökar invånarantalet tillfälligt med många procent och då finns förutsättningar att bygga och förbättra jakttornen med mera.

Sören Ylikangas, vice jaktledare, går igenom vilken såt som ska jagas och därefter fördelas passen.

Kurt Ylikangas bor inte så långt från slakthuset. Där samlas bröder, farbröder, söner och döttrar för lunch.

Det skojas friskt runt matbordet och jakthistorier råder det inte brist på.

– Vi gick från signalskott till att använda mobilen som kommunikationsmedel. Vi hoppade över 100 år och det här med jaktradio. Fördelen med sms är att det inte blir något prat och vi är nog ganska unika om det, säger Kurt Ylikangas.

”Vi delar på vissa pass och går en älg över och dör på grannmarken så är det aldrig tal om att det laget gör anspråk på älgen.”
– Jonas Ylikangas

Jonas Ylikangas framhåller också den goda grannsämjan mellan jaktlagen. Kärrbäck gränsar mot bland annat Kukkola som har stora marker och många älgjägare.

– Vi delar på vissa pass och går en älg över och dör på grannmarken så är det aldrig tal om att det laget gör anspråk på älgen, säger han.

Sms fungerar bra

Jonas tycker även kommunikationen inom laget via sms fungerar bra.

– Vi har sällan problem med mobiltäckning och det blir så mycket tystare jakt. Om någon skjuter på en älg så ringer de alltid mig och meddelar vad som hänt och därefter skickar jag ut ett sms. Det funkar mycket bra.

På jaktmarken finns över 300 pass fördelade i sju såtar. Jonas har fört in alla pass digitalt med koordinater.

I Norrbotten har länsstyrelsen de senaste åren inte tagit beslut om brunstuppehåll i älgjakten, men de flesta jaktlag inom Haparanda jaktvårdskrets har ändå ett
uppehåll under brunstperioden.

Älgtätt på tallknabben

Efter att jägarna flått av morgonens älgtjur, städat och gjort i ordning slakthuset ska en ny såt jagas av.

Den här gången följer vi med Jonas och hans älghund Jämtgårdens Dante som kommer från Anne-Li Åström och hennes man Robert Strömbäcks kennel i Hällfors.

– Älgarna brukar stå här på knabbarna, viskar Jonas när vi lämnat bilen på en tallhed där det en gång i tiden funnits en stenåldersbosättning.

Vi går försiktigt över ett myrspänne och upp mot tallknabben med ungskog.

Olof Järvi har dagen till ära en så kallad sölja med älgmotiv till sin snusnäsduk.

Han släpper Dante i skogskanten som snabbt sätter kurs söderut. Det dröjer inte länge förrän hundens stämma förkunnar att han hittat älg. Dante skäller en minut, sedan går älgarna loss.

– De springer rakt mot passkytten som sitter strax hitom där vi parkerade bilen, säger Jonas och tittar på kartan på telefonen där hundsymbolen flyttar sig raskt, rakt norrut och mot skogsvägen. Vi väntar bara på att det ska smälla. Men skogen förblir tyst. Jonas ringer upp passaren som meddelar att det sprang en ko med dubbelkalv över vägen, men att han inte hann få något bra skottillfälle.

Intill varandra

– Kalvarna brukar springa intill varandra och det kan vara mycket svårt att få ett läge, speciellt när det går fort, säger Jonas och konstaterar att älgarna fortsätter att springa norrut. De viker dock av mot väster och en trafikerad väg. Före vägen ligger en ganska stor myr och över den vill inte älgarna färdas. I stället springer de norrut igen och in på grannmarken. Där får Dante fast älgarna.

– Typiskt, suckar Jonas.

Rör sig sakta

Dante skäller taktfast och på pejlen ser Jonas att älgarna rör sig sakta, gångstånd med andra ord. Men till slut övergår gångståndet till ett fast ståndskall. Nu rör det sig om nästan hundra skall i minuten.

– Det är fördelen med Dante, han skäller ganska tätt vilket gör det lättare att smyga in på ståndskallet. Jag tar mig oftast in rätt bra och får skottläge. Tidigare har han sökt stöd hos mig när jag närmat mig ståndskallet, vi får se om han gör det i år också.

Bra början på karriären

Dante är en unghund och har tagit flera steg på utvecklingstrappan.

– Det är min första älghund och jag har inte så mycket att jämföra med. Första älgen sköt jag första jaktdagen på älgjakten 2017, då han var drygt ett år, alltså första gången jag jagade med honom. Man ska ha lite flyt ibland, säger Jonas när vi går mot området där Dante skäller.

Kommunikationen under älgjakten sker via en sms-grupp.

Planen är att försöka koppla honom. Jaktdagen börjar gå mot sitt slut. Jonas pratar med en jägare i grannlaget och förklarar att vi tänker gå in och koppla hunden. När vi närmar oss ståndskallet viskar Jonas:

– Han brukar gå att locka in, men innan jag gör det, smyg fram och försök få några bilder.

Jag smyger sakta fram medan Dante öser på med sitt fina skall. Som Jonas sa är det lättare att smyga in på ett ståndskall när hunden skäller för fulla muggar.

Jag kommer in på 20 meter och får mina bilder på kon och kalvarna och gör tummen upp till Jonas som smugit några meter bakom mig.

Gemensam fest

Han tar fram visselpipan och blåser, men älgarna har nu börjat gå undan. Älgkon anar oråd och drar sig sakta -söderut med kalvarna.

Vi låter Dante skälla vidare.

– Jag kommer försöka få fast honom snart, säger Jonas när vi åker mot slakthuset.

Jonas Ylikangas och hans älghund Jämt­gårdens Dante, som skällde ko med dubbelkalv.

Där en älg ska styckas inför den traditionsenliga älgfesten med köttsoppa på fredagen första älgjaktsveckan. Festen anordnas tillsammans med Kukkola jaktlag och byns invånare är välkomna. Det brukar även bli lite musikunderhållning på festen. Lördagen ägnas alltid åt styckning.

– På söndagen brukar jägarna som bor i södra Sverige åka hemåt, berättar Jonas.

Efter första älgjaktsveckan halveras i stort sett jaktlaget och livet i den lilla byn återgår sakta till det normala. Och jag kan tänka mig att jägarna med rötter i byn, men som bor söderut, redan på flygplanet längtar tillbaka till nästa års älgjaktspremiär. En tid för fest i flera bemärkelser.