Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 9/2019.

Linus Filipsson var en klurig och driven person med en intressant, men samtidigt tuff livshistoria. Han föddes 1901 och livnärde sig och familjen som jordbrukare i den lilla fjällbyn nordväst om Tärnaby.

Som för många andra familjer på den tiden var viltkött ett viktigt tillskott till familjens försörjning.

Vilt som naturen bjöd

Elsa Larsson.

Jordbrukare i den högt belägna byn jagade det vilt som naturen bjöd: ripa, hare, räv och sjöfågel. Kikarsikten var på den tiden ovanliga, och Linus fascinerades av dem.

– Pappa gillade funktionen, fördel­en var förstås att man inte behövde komma viltet lika nära för att kunna komma till skott, berättar Linus Filipssons dotter Elsa Larsson, i dag 88 år.

Hon berättar att hennes far var missnöjd med vissa delar av konstruktion­en på det amerikanska kikarsikte han köpt för dyra pengar i slutet av 1920-talet. Kikarsiktets fästkonstruktion i bössan var under­måligt, vilket gjorde att siktet vid kraftiga rekyler kom ur läge med ideliga inskjutningar som följd.

Missnöjd med kikarsiktet

Linus var så missnöjd att han sålde kikarsiktet och började fundera på en lösning med fjäderanordningar så att siktet inte skulle förändra sitt läge.

De första åren blev inte så mycket uträttat. Att försörja fru och fem barn på fjällantbruk och jakt lämna­de inte många timmar över för att realisera idén med förbättrade fästanordningar för kikarsikten. Men så drabbades Linus av en olycka.

Två varianter av Filipssons kikarsikte. Det övre är det halvautomatiska kikarsiktet. Det nedre är det helautomatiska där en fjäder i tuben ovanför kikarsiktet automatiskt drog tillbaka kikarsikt­et i korrekt läge efter skottet. Foto: Lars Nilsson

– Pappa hade kört omkull med en motorcykel och gjort sig illa i rygg­en, berättar Elsa Larsson.

Olyckan ledde till att fyra ryggkotor växte ihop. När sedan Linus Filipsson drabbades av rygg­tuberkulos skickades han till ­sanatoriet i Varberg för vård.

Jobbig tid för familjen

– Jag minns att pappa ville hem och när han till slut valde att åka hem lades han i gipsvagga under tre års tid, berättar Elsa Larsson.

Dottern har starka minnen av tiden när Linus Filipsson tillbringade tiden i gipsvaggan som var placer­ad i köket.

– Det var en väldigt jobbig tid för hela familjen, men varken han eller mamma tappade livsgnistan, berätt­ar Elsa Larsson.

Under de långa timmarna i stillhet fick Linus Filipsson tid att fundera på detaljerna kring det förbättrade kikarsiktet. Så när han mot alla odds kom på benen igen påbörjades tillverkningen av ”Filipssons kikarsikte”.

En kopia av Umebladets artikel om Linus Filipsson 20 juni 1949.

I en artikel i tidningen Umeblad­et som publicerades 20 juni 1949 berättar Linus Filipsson själv om tillverkningen:

”Så gott som omedelbart efter tillfrisknandet började jag tillverka en typ kikarsikten med rekyldämparanordning, mest lämpade för mindre studsare och salongsgevär, alltså av dessa för gevär med mindre kraftiga skott och följaktligen mindre kraftiga rekyler. Jag kom emellertid snart underfund med att ett kikarsikte, avsett för en studsare med kraftig ammunition, ett armégevär eller ett kulsprute­gevär, som skulle fylla alla anspråk på tillförlitlighet ifråga om rekyldämpande egenskaper, ovillkorligen måste vara helautomatiskt. Uppfinningen var redan klar så det var bara att sätta igång med tillverkningen.”

Tillverkning hemma

Men det var inte ”bara” den för­bättrade rekylanordningen som producerades i Joeström.

– Från början svetsade pappa kikarsiktena inne i kammaren, jag minns att det brukade lukta svetsgas inomhus och det gillade inte mamma, säger Elsa Larsson.

”En fjäder inne i en salongsgevärshylsa ser till att inte kikarsiktets tub ligger an mot fäst­anordningen”, berättar Dick Pettersson.

Hon berättar att fadern gjorde egna verktyg för de olika tillverkningsmomenten och slipade även kikarlinserna själv.

Annons för Filipssons kikarsikten.

Vid ett tillfälle var Linus hos ­optikern i Luleå för att köpa in linserna. När han i detalj förklarade vad han skulle köpa undrade optik­ern var någonstans han gått optikerskola.

– ”Jag har gått fyra terminer folkskola”, svarade pappa och berättade för mig att optikern inte trodde på honom, säger Elsa Larsson.

Hon har kvar faderns kassabok från 1948. Bland annat sålde ­Linus Filipsson fem kikarsikten till ­Varberg för 150,60 riksdaler styck. Det motsvarar 3.119 kronor i dagens penningvärde, vilket kan utläsas med hjälp av Statistiska Centralbyråns penningvärdesomvandlare.

Ville inte sälja till tyskarna

Ryktet om Linus Filipssons kikar­siktens kapacitet nådde sådan spridning att tyska armén under krigs­tiden ville köpa hela tillverkningen och masstillverka.

– Men pappa sa nej, han ville inte sälja till tyskarna, berättar Elsa Larsson.

Andra finurliga uppfinningar

Även i andra fall visade Linus Filipsson prov på finurliga lösningar. Han brukade jaga fågel på Nedre Jovattnet, men tyckte att roddbåtens åror dels var alltför ljudliga, men också att det var svårt att komma snabbt till skott när man samtidigt skulle ro.

– Så han byggde om mammas ­symaskin så att han kunde trampa fram roddbåten med bössan i händ­erna, berättar Elsa Larsson.

I vapenhistorikern Dick Petterssons samlingar finns några exemplar av Filipssons kikarsikten bevarade. Foto: Lars Nilsson

Själv har hon inte kvar något av faderns kikarsikten. En som däremot har det är vapenhistorikern Dick Pettersson i Medle.

– Med dåtida mått mätt ­prester­ade Linus Filipssons kikarsikte allra ­högsta standard, säger han när Svensk Jakt kommer på besök.