De flesta deltagarna på våra kurser har snabbt lärt sig att spåra den viltindivid de satts att spåra. Det verkar alltså som ett bra och lätt sätt att lära ut individspårning.

Våra kursdeltagare har även placerat sig bra vid Jägareförbundets länsmästerskap och regionmästerskap i eftersök under de senaste åren.

Vi vill försöka få fler eftersöksinstruktörer att acceptera och pröva konceptet. Förhoppningsvis kan vi utveckla det för mer distans- och webbundervisning för att nå fler. Vi har redan inkluderat en bantad version i de senaste av Jägareförbundets praktiska eftersökskurser vi hållit, liksom i viltspårkurser vi hållit i olika hundklubbars regi.

Utan att störas

Den stora fördelen med individspårträningen är att hunden lär sig att uthålligt följa spåret av den klövviltindivid som den presenterats för, utan att växla till annat vilt eller störas av andra spår. Träning på hårt underlag ska främja ett lagom spårtempo, där hunden noggrant följer markvittringens spårkärna.

Träning och användning av så kallade id-hundar kommer ifrån polisens och militärens hundverksamhet. Id är en förkortning för identifikation. Man skiljer på två typer, id-spårhundar och id-sökhundar. Narkotika- och bombhundar är exempel på id-sökhundar.

Hundsporten nosework är också ett exempel på id-sök.

Hålla fast spåret

Id-spårträning lämpar sig för eftersöks- och viltspårhunden, då huvudsaken för deras träning är att följa och hålla fast vid presenterat ursprungsspår, trots alla frestelser och korsande spår.

För eftersökshundens förenklade träning är det klövmarkeringen i spårstarten, som utgör ”smeller”.

Hundar skiljer lätt på klövar och spår från olika klövviltarter och individer och lärs under träningen att följa bara det spår som presenteras för dem.  Det är även viktigt att bekräfta upptaget av rätt spår, till exempel genom kommandot ”spåret”.

Rätt teknik

Man börjar id-träningen med en välmarkerad spårstart och ett kortare klövsläpspår på hårt underlag (grus, asfalt eller harvad åker), för att träna in rätt spårteknik och id-upptag. Till att börja med används bara viltklöv från en individ per art och undviker blod och personspår så gott det går under träningen, för att därigenom minska antalet lagda spår.

Den tinade viltklöven kan man av praktiska skäl byta mot ett torkat viltpälsskinn eller en torkad rådjursklöv. Sprejning med vatten som har fått doft av vilthår är ett bra men något mer komplicerat alternativ.

Spårstart på grus i form av en trekant som är väl impregnerad med viltvittring, utgör den viktigaste delen i id-spårträningen. Foto: Christina Svantesson

Den viktiga spårstarten

Spårstarten görs lämpligen som en trekant med 1–2 meters sidor, där man trycker eller stämplar runt med viltklöven över hela ytan. I början kan man även lägga några godisbitar i trekanten, för att få ner hundens nos och hämta markvittringen från både klöv och godis.

Hunden förs fram till trekanten i kort koppel, där den noga och lugnt bör nosa in klövvittring och äta godis innan den tillåts börja spåra ut från trekanten.

Det är viktigt att hunden är lugn och inte stressad eller övermotiverad. Man bör inte kommendera spår eller direkt visa på spårstarten, utan lugnt vänta på att hunden sätter ner nosen och söker av starttrekanten.

I början kan man träna bara på spårstarten, så att hunden lär sig att lugnt nosa in viltvittringen och äta godis utan att påbörja spårning. Det är även en avstressande övning för hunden.

Ingen liggtid

Från trekanten drar man senare ett klövsläpspår och längs spåret kan man lägga godis och/eller några bloddroppar om det behövs för att stimulera spårningen. I början kan spåret vara rakt och 25–50 meter långt. I spårslutet lägger man viltklöven och/eller godis. Senare kan man lägga in en vinkel och förlänga spåret. Markera spåret väl med ritade streck i gruset eller kritmarkeringar på asfalten, så att man klart vet var spåret går. Spåren kan gås relativt snabbt efteråt, det behövs ingen liggtid.

Springer spanieln spårar ut längs spåret, som är utritat i gruset från spårstarten. Det är viktigt att hunden noggrant följer markvittringen med låg nos längs spåret. Foto: Anki Söderholm

Spårträningen på hårt underlag är till för att träna in spårstart med klöv-id, ett lagom spårtempo och en hög spårnoggrannhet. Man kan lägga 2–3 korta spår per träningstillfälle och helst upprepa träningen under flera dagar med spår på olika hårt underlag, grus eller asfalt.

Det krävs normalt ett större antal träningar och tålamod innan spårtekniken fungerar. Mestadels brister det genom att högt spårtempo och låg spårnoggrannhet tillåts, då kontrollen kan upplevas som tjatig av hundföraren.

Andra underlag

I ett senare träningssteg kan man lägga spårstarten och en första spårdel på hårt underlag för att sedan vinkla ut i terrängen. Där kan man fortsätta släpspåret 100–300 meter med andra svårigheter, som vinklar och återgångar.

Övergång mellan olika underlag är en svårighet som behöver tränas. Vid övergång från hårt underlag till skogsterräng tenderar de flesta viltspårhundar att öka spårtempot och höja nosen för att ta luftvittring. Det är därför viktigt att under träning hålla igen hunden för att sänka både tempo och nosen vid övergången till skogsterräng.

Snitsla noga

Vid spårning längs grusväg har traditionellt tränade hundar en förkärlek att lämna spåret för att med hög nos ”spåra” in i terrängen. Det bör man vara observant på.

I skogsterrängen tränar man sedan konventionellt på vinklar och återgångar. Det är viktigt att noga snitsla spåret, så att hundföraren vet exakt var spåret går, så hunden direkt kan korrigeras om den avviker från spåret.

Vid vinklar är det vanligt att hunden i början fortsätter rakt fram, särskilt om den har ett högt tempo. Var observant och håll igen i kopplet om hunden passerar vinkeln varvid den ofta även höjer nosen, då den tappar spåret.

Ett sprejat spår läggs längs ett hjulspår på en skogsväg. I skogen markeras spåret noggrant med snitslar. Foto: Anna Pettersson

Spontanupptag

Vid skarpa eftersök är det inte alltid man kan finna skott- eller olycksplatsen. Då gäller det att söka spåret efter det skadade viltet genom att gå sakta med hunden i kort koppel genom terräng där viltet förmodats flytt.

När hunden då tar upp ett spår, är det inte helt säkert att det är rätt djur, men när hundföraren tror att det är rätt bör man bekräfta med till exempel kommandot ”spåret”, så att hunden säkert kan ”ta id” och fästa i spåret.

Träning av spontanupptag är nästan identisk med traditionell spontanupptagsträning, eftersom man inte har någon smeller för id före spårsöket. Det är först när hunden tagit upp spåret, som man kan bekräfta.

Skadade individer

Att skilja ut spåret av en skadad individ ur en klövviltflock är upp till hundens och eftersöksjägarens erfarenhet och kunnande. Ett skadat och stressat vilt avger mer och specifik vittring. En erfaren spårhund föredrar att spåra och följa en skadad individ.

Det gäller för eftersöksjägaren att utifrån hundens intensitet, uppträdande och beteende avgöra när den hittat rätt spår. En id-tränad hund följer sedan uthålligt den skadade individens spår utan att störas av annat vilt eller viltspår.

Blod och blodspår används normalt inte i id-spårträning, då hundarna inte kan ”ta id” på blod.

Huvudsaken med all spårträning är att hunden ska hålla sig till ursprungsspåret. Foto: Lars-Henrik Andersson

Träna på störningar

Störning från annat vilt och viltspår är den främsta orsaken till misslyckad spårning. Huvudsaken med all spårträning är att hunden ska hålla sig till ursprungsspåret. Den ska lära sig att följa det klövspår som den fått presenterat för sig och hålla fast vid det spåret trots andra frestelser i form av andra djur, korsande spår med mera. Det är vad vi försöker uppnå med id-spårträningen, där den välmarkerade spårstarten är viktigast.

Hundarna bör helst utsättas för och klara störningar under träningen. Andra hundar och hundförare kan tillåtas vara i närheten och ibland korsa lagda spår. Det är även viktigt att spårläggaren ibland korsar eller går tillbaka i spåret. Detta minskar risken att hunden senare spårar spårläggaren.

Skillnaden

Stora delar av den traditionella och grundläggande spårträningen, som presenteras i Jägareförbundets teoretiska eftersökskurs, gäller även för id-träning. Till exempel kontrollspår, mognad, stress, särskild träning av svårigheter, varierade svårigheter och spontanupptag.

En väl invittrad spårstart med klöv från en specifik viltindivid är den viktigaste skillnaden.

Hans Pettersson

Solveig Rosén