Bäckar och åar är fyllda till brädden med starkt strömmande vatten. Snö och is har nästan helt smält bort. Åkrarna lyser av kort, gulnat fjolårsgräs och de plöjda åkrarna är så leriga att stövlarna riskerar att sugas fast i vartenda steg.

Fågellivet har vaknat. Änder lättar från den översvämmade björkskogen. Gäss och svanar hörs på avstånd. Det är ljudet av vår. Rådjuren har smugit fram för att beta av den första späda, gröna växtligheten.

En varm vårperiod har satt fart på naturen. Vi befinner oss i Flarken, Robertsfors, ett par mil från Västerbottenskusten. Det är jordbruksbygd och åar snirklar sig fram genom det bitvis öppna norrländska odlingslandskapet.

 

Åkrarna lockar

Det har hänt att bävrarna tagit sig upp en bit på åkrarna och Jessica Bergström, 27 år, från Kålaboda, har faktiskt tidigare lyckats skjuta en bäver på en av de många åkrarna i omgivningen.

Hon pekar ut platsen när vi i skymningen vandrar tillbaka mot bilen, efter en resultatlös jakt.

Däremot syns spår av bäver, både i form av avtryck i leran vid strandkanten och i form av nyfällda träd. Men vinden spelade oss hela tiden spratt.

 

Ljudligt plask

Första jaktkvällen gjorde vi ett försök i Kålabodaån. Efter solnedgången fick Jessica syn på en bäver, men den fick förmodligen vind av oss och försvann med ett ljudligt plask ner i det mörka vattnet.

Misslyckade försök är dock inget som får en entusiast att ge upp.

– Jag gillar bäverjakten. Den är ett bra avslut på jaktsäsongen, säger Jessica. Det är en avkopplande och rogivande jakt.

 

Jägarfamilj

Jessica kommer från en jägarfamilj och följde tidigt med både mamma och pappa i skogen på jakt.

– Ja, jag är verkligen uppvuxen med jakt och hundar.

Även Jessicas lillasyster Jenny är ivrig jägare och brorsan Niklas är på god väg.

De har jakten i blodet, för Jessica blir det många jaktdagar och bäverjakten är finalen på jaktåret. Hon jagar både småvilt och älg. Favoriten är grytjakt med tax, men rävjakt med stövare står också högt i kurs. I slutet av maj ska hon hämta en stövarvalp som ska jagas in på räv.

 

Hare och rådjur

Jessica jagar också hare och rådjur med sin korthåriga tax och under älgjakten brukar hon gå som hundförare med en lånad jämthund. Hon är även med i ett nätverk med andra kvinnor som jagar och de brukar träffas för att bland annat ägna sig åt grytjakt på grävling.

– Man jobbar för att kunna jaga, säger hon och ler.

Jakten betyder det mesta för henne. Hon gick jakt- och naturprogrammet på Naturbruks-gymnasiet i Burträsk.

– Jag sköt min första bäver när jag var 15 år. Jag uppsiktsjagade då tillsammans med min mamma.

 

Ingen jaktlycka

Jaktlyckan har dock inte infunnit sig när vi försökt göra ett jaktreportage. Jessica skämtar om att hon dras med en förbannelse när ingen bäver behagat visa sig så pass länge att den erbjudit ett skottillfälle. Men vi ger inte upp utan bestämmer oss för att göra ytterligare ett försök.

– Vi kommer att byta jaktmark. Vi ses hemma hos en jaktkompis, säger Jessica på telefon några dagar senare.

 

Jessica skämtar om att hon dras med en förbannelse.

 

Hon har ännu inte anlänt till jaktkompisen Pontus Lundberg när jag svänger in på gården. Han bjuder på kaffe och några jakthistorier.

– Förra året såg vi bävrar varje gång vi jagade. Men den dagen då Jessica kom för att jaga med oss såg vi inte en enda, säger Pontus och skrattar.

Det var det där med förbannelsen.

 

Pass på höjden

Jessica dyker upp efter en stund. Vi beger oss mot platsen där två åar och en bäck går ihop med varandra.

– Bävrarna brukar komma fram vid kvart i sju och vara aktiva till halv åtta, berättar Pontus när vi vandrar längs ån som slingrar sig fram i en djup sänka mellan åkrarna.

Snart syns tecken på att bäver varit i farten. De har gnagt av både smala och tjocka träd. Träflisor ligger i högar bredvid de spetsiga stubbarna.

 

Kommer simmande

Vid kurvan på ån där tre vattendrag bildar en större å sätter vi oss ner för att vänta in bävrarna. Jessica klickar fast benstöden på studsaren från höjden där vi sitter. Ån rinner nedanför och sikten är bra norrut.

 

Klockan är kvart i sju när den första bävern sakta kommer simmande mot oss. Men på behörigt avstånd stannar den upp och slår med sin platta svans, hårt mot vattenytan. Sedan är den borta. Vi tittar på varandra med undrande blick. Vinden ligger rätt, men bävern kan ha varit extremt vaksam och anat att det funnits faror i närheten.

 

Översvämmad udde

Pontus klickar på tändaren och lågan blåser mot oss.

Vi avvaktar.

Det dröjer inte länge förrän nästa bäver kommer simmande. Och gör samma sak som den första.

– Ska vi flytta oss, viskar Jessica till Pontus.

– Ja, vi kan smyga lite längre bort, svarar han.

Vi sätter oss högre upp, där åkern lutar lite extra från ån sett. Där syns vattendragens förgrening snett till höger. Längre bort rinner Mångbyån. Vi ser inte hela ån utan endast den bortre strandlinjen eftersom den rinner i en sänka. Vid normalt vattenstånd finns där en udde, men i vårfloden har en ö bildats när vattnet flödar över på insidan av udden.

Rakt framför oss där åarna delar sig ser vi en bäver simma, men tappar den ur sikte när den kommer närmare. De branta slänterna döljer vattendraget. Vi väntar. Och väntar.

 

Nu gäller det att förvalta läget och snabbt komma till skott.

 

Plötsligt viskar Pontus entusiastiskt:

– Där sitter en bäver!

 

Han lutar sig fram mot Jessica och pekar mot den leriga strandkanten på andra sidan. Där har en bäver klivit upp på land, utan att vi sett det. Den sitter snett bakom, till höger om oss. Bävern putsar pälsen på magen. Ser inte stressad ut. En som däremot får bråttom är Jessica. Nu gäller det att förvalta läget och snabbt komma till skott. Hon makar studsaren till rätta, siktar och … tystnad … inget skott ljuder.

Jessica makar sig lite i sidled, siktar, flyttar studsaren ytterligare en bit i sidled. Siktar. Men: tystnad.

 

Glider ner i vattnet

Det tar några sekunder innan bävern rör på sig igen. Jessica fortsätter följa den i kikarsiktet. Till slut glider den i en enda rörelse ner i det beckmörka vattnet och försvinner ner i ån. Vi ser inte åt vilket håll den simmar.

Pontus och jag tittar på varandra. Varför sköt hon inte? Senare berättar Jessica att läget inte var det bästa, bävern var skymd av kvistar. Vi sitter tysta, medvetna om att nu är tiden inne, bävrarna är aktiva och om vi har tur kommer ett nytt läge.

Tanken hinner knappt tänkas förrän vi ser en större bäver komma simmande. Vi reser oss upp på knä för att inte tappa den ur sikte. Den simmar i väg, gör en liten u-sväng, tar sikte mot ett låglänt lerigt parti av stranden där den verkar ha gått upp tidigare. Nu avgörs det snart, tänker jag. Ska den upp på land eller fortsätta simma?

 

Kliver upp

Hur ligger vinden? Kan den avslöja oss? Tydligen inte, för bävern kliver helt obekymrat upp på land. Jag fångar in den i kamerasökaren, och ser samtidigt att Jessica gör sig redo.

Bävern sätter sig på bakbenen och är vänd rakt emot oss. Den putsar pälsen och verkar inte orolig. Jag tar ett steg snett bakåt så jag hamnar precis bakom Jessica. Krönet på backen gör att hon måste flytta fram lite grann för att se bävern. Hade hon lagt sig ner längre bak, för att skjuta, hade kanten på brinken närmast oss dolt bävern.

 

Jaktens vändpunkt

Tre kvällar har vi spanat efter bäver. Vi har konstaterat att det finns bäver i vattendragen i form av färska gnag- och synobservationer. Men läget har inte infunnit sig. Ska det här bli vändpunkten?

Tiden står stilla. Jag tar några bilder. Väntar på skottet. Jessica fångar in bävern i siktet. Andas in. Kramar avtryckaren.

Ekot från smällen har knappt lagt sig när bävern faller ihop. Jessica fångar den utmatade tomhylsan och knyter näven i luften. Bävern ligger stilla på andra sidan.

– Grattis, äntligen! Snyggt jobbat! utbrister Pontus.

 

Ekot från smällen har knappt lagt sig när bävern faller ihop.

 

Jessica går fram mot strandbrinken. Det är nu, efter skottet, som arbetet börjar.

– Nu har vi ett angenämt bekymmer, bävern ligger på en ö. Vill du simma, Jessica? undrar Pontus och ler.

– Nej, aldrig om jag kan slippa, säger Jessica och verkar redan ha utarbetat en plan.

Samtidigt har bävern glidit ner i vattnet. Men en liten, liten vik i strandkanten hindrar den från att följa med strömmen. Pontus står kvar och håller koll på bytet, ifall det skulle följa med strömmen söderut.

Nu är det snabba ryck som gäller, innan bävern antingen riskerar sjunka eller följa med den starka strömmen mot forsen längre ner längs ån.

Jessica beger sig snabbt uppströms ån. Där har bävrarna fällt en grov björk som praktiskt nog kan fungera som en bro över ån.

 

Vådlig övergång

Jessica hasar sig över björken. Springer sedan med snabba, lätta steg på andra sidan och hittar en till fälld björk som ligger som en bro över till ön där bävern gick upp på land.

Hon fiskar upp bävern ur vattnet, studerar den en stund och påbörjar sedan färden tillbaka. Den här gången har hon med sig en 18 kilo tung bäver.

Hon lägger den framför sig på det fällda trädet och hasar sig över mot andra sidan, liggande grensle över björken. Några decimeter i taget skjuter hon bävern framför sig, drar sig sedan framåt, samtidigt som hon håller balansen. Det ser vådligt ut.

 

Bottenlöst

– Oj, oj, vi får vara beredda ifall hon ramlar i vattnet. Det är tvärdjupt och bottenlöst, säger Pontus samtidigt som vi iakttar Jessicas balansakt över ån.

Hon tar sig över och drar sedan det tunga bytet längs med åkerkanten på andra sidan ån till den andra björken.

Samma procedur igen, med skillnaden att nu får hon hjälp. Hon behöver bara trycka fram bävern halvvägs över den liggande trädstammen. Där tar Pontus över och drar in jaktbytet.

 

Det gick vägen och Jessica kom torrskodd i land med bytet.

 

– Den där bävern fick jag allt kämpa för, säger Jessica när hon hämtat andan efter att ha krupit över.

Pontus och jag pustar också ut. Det gick vägen och Jessica kom torrskodd i land med bytet.

Likt en sportreporter slinker en klyschig fråga ut genom min mun: Hur känns det?

– Det känns jättebra nu. Vi har haft otur, men till slut gick det vägen. Det tog tid. Men det var kul att se sådan aktivitet i kväll.

Förra året sköt hon sju bävrar. Hon försöker inrikta jakten mot fjolårsbävrar, de små. Den här var dock större, runt 18 kilo.

– Det här var första bävern för i år, säger Jessica.

– Vi fortsätter väl jakten en stund till. Det finns fler bävrar här i ån, säger Pontus.

 

Purfärska gnag

Vi går nedströms, passerar en fors och kommer till det som verkar vara ytterligare en bäverkoloni. Purfärska gnag och spår vittnar om att det är aktivitet även här. Men någon mer bäver ser vi inte till.

Vi vänder när skogen blir tätare och de fällda träden färre. Solen är på väg ner bakom den blygråa himlen.

Jessica och Pontus hjälps åt med att släpa bytet hemåt.

För Jessica är förbannelsen bruten.