”Fördelen med dessa hundar är att de enligt min mening jobbar betydligt bättre på vildsvin och älg än en renrasig wachtelhund, men jagar inte lika länge som spetsen i varken förföljande eller ställtid.” Arkivbild: Johnny Olsson

Debatt: ”Varför ska blandraserna alltid bära hundhuvudet?”

Debatten om vilka hundar som är lämpliga till vad grundas på okunskap. Det är ju hur hunden jagar som har betydelse för när den kan användas på olika vilt. Inte hur långa benen är.

Jaktformen som jag gillar bäst är drevjakt med hund och favoritvilt är rådjur och älg, men jakten förändras. Framför allt är det vildsvinen som ökar och vi behöver fälla så många som möjligt under varje jakt. Och ja, rådjur är en bonus (om vi inte har spetsar i närheten så klart).

En av mina hundar är en tioårig wachtel-jämthund. Han driver dov och rådjur med nosen i backen, precis lika fort som en hund med korta ben. Det gäller även andra ”sydspetsar” som jag har träffat i skogen.

Min hund driver endast 10–20 minuter och de enda gångerna rådjuren är inom synhåll är eventuellt vid upptag och när djuret är fällt.

Självklart ska han få lugga fällt vilt. Det är en del av belöningen tillsammans med beröm och det har vart lyckat under alla dessa år, på allt vilt. Så vad är sämre för viltet?

 

Annan sak

Vid eftersök är det en helt annan sak, och det är en fördel enligt mig.

Fördelen med dessa hundar är att de enligt min mening jobbar betydligt bättre på vildsvin och älg än en renrasig wachtelhund, men jagar inte lika länge som spetsen i varken förföljande eller ställtid.

I stället kan hundarna åka med hem i jägarens bil som har stått parkerad på samma plats under hela jakten.

Jag har inga problem att jaga på en mark på strax över 100 hektar, men allt handlar om förutsättningar.

Oftast släpper vi flera hundar, både renrasiga och blandraser, på större marker och det har aldrig blivit någon packjakt. Hundarna kompletterar varandra med sina olika arbetsmetoder, men jagar inte tillsammans och utan att viltet far illa.

 

På fakta

När representanter för Svenska Kennelklubben ska debattera blandraser så blir det lite skevt. Jämför med att diskutera vargproblematik med en representant för en värnarförening så förstår man – här ska rashundarna värnas och objektiviteten kommer i tredje hand.

Jag har full förståelse för att man vill värna sina medlemmar och de olika raserna, men det ska inte baseras på vad man tror och tycker, utan på fakta.

Jaktledaren ska se till att lämpliga hundar släpps på jakten. Kennelklubben behöver inte blanda sig i detta.

 

Varit välkomna

Hundar som inte sköter sig i skogen ska inte släppas. Den uppmaningen har jag fått av flera jaktledare när vi har blivit inbjudna till nya marker. Jag håller med och vi har alltid varit välkomna tillbaka.

Jag var medveten om detta när jag skaffade min blandras. Planen då var att han endast skulle få gå eftersök om det inte skulle fungera med rådjur. Men hunden överträffade alla förväntningar hos mig och andra som var mer skeptiska och traditionella.

Denna diskussion där blandraserna alltid får bära hundhuvudet är ju precis lika dum som vissa rättsprocesser är i dag!

 

Jimmy

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se

Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.