För att reda ut den frågan måste man börja med att söka sig bakåt i historien. Närmare bestämt till början av förra seklet.

Vid den tiden bodde merparten av landets befolkning ännu på landsbygden. Ökad uppodling och befolkningstillväxt hade krympt livsrummet för vilda djur och fåglar. Moderna vapen hade blivit var mans egendom och de jakträttsliga förhållandena var oklara. Tjuvjakten florerade och det jagades – något överdrivet – var som helst och när som helst. Älg och rådjur var vid den tiden misskötta viltarter i liten stam och dovvilt och kronvilt fanns bara i enstaka exemplar.

Älg och rådjur var vid den tiden misskötta viltarter i liten stam.

Ansvarskännande jägare hade länge åsett misshushållningen med viltstammarna och väntat på en bättre tingens ordning. Idéer rörande jakt- och viltvård saknades inte men bristen på pengar lade hinder i vägen för att sprida dem. Förslag om en jaktskatt eller någon form av obligatorisk viltvårdsavgift hade framförts upprepade gånger men aldrig fått statsmakternas gehör.

Gustaf Adolf Bouveng.

Så småningom började det emellertid gå upp även för politikerna att förhållandena på jaktens område inte var tillfredsställande. Det resulterade i en utredning som 1934 övertogs av hovrättsrådet Gustaf Adolf Bouveng. Enligt direktiven skulle behovet av anslag för bättre jaktvård ur allmänna medel noga utredas, men om sådana medel inte gick att uppbringa skulle en så kallad jaktvårdsavgift övervägas.

Äntligen jaktvårdsavgift

Resultatet av Bouvengs utredning blev en helt ny och genomgripande jaktlagstiftning och det centrala – och den stora nyheten i förslaget – var införandet av en jaktvårdsavgift. Riksdagens tog beslut härom 3 juni 1938 och lagen trädde i kraft 1 maj året därpå.

Utredaren ville omvandla Jägareförbundet till en statlig myndighet.

En bärande tanke i den nya jaktlagstiftningen var att upplysning och rådgivning i allt som rörde jakt- och viltvård skulle ske genom anställda tjänstemän. Ett rikstäckande nät av så kallade jaktvårdskonsulenter skulle skapas. Verksamheten skulle ledas av Svenska Jägareförbundet och finansieras av jägarna själva genom en årlig avgift till en jaktvårdsfond.

Utredaren ville omvandla Jägareförbundet till en statlig myndighet, men det gick inte jordbruksdepartementet med på.

Frivilliga insatser

Axel Pehrsson-Bramstorp.

Jordbruksminister vid den här tiden var Axel Pehrsson-Bramstorp, ledare för dåvarande Bondeförbundet. Han menade att om Jägareförbundet som folkrörelse fick ansvaret för att leda jakt- och viltvården skulle det allmänna även kunna dra fördel av alla frivilliga, ideella insatser ute i Jägarsverige. Den konstruktionen skulle ge bättre förutsättningar för att nå det gemensamma målet om bättre vilthushållning.

Därmed hade grunden lagts till vad som sedermera skulle komma att kallas för Jägareförbundets allmänna uppdrag: ett historiskt avtal mellan Jägareförbundet och statsmakterna hade slutits.

Fältorganisationen byggs upp

Helt nya möjligheter hade nu skapats för att verkligen uträtta någonting för jakten och viltet. Regeringen hade dock varit väldigt tydlig med att jägarnas pengar i den nya jaktvårdsfonden i första hand skulle användas för att sprida upplysning och kunskap. Det skulle ske genom konsulentverksamhet. En helt ny yrkesgrupp kom därför att introduceras i det svenska samhället, nämligen jaktvårdskonsulenterna.

Jägareförbundets målsättning var en konsulent inom varje länsjaktvårdsförenings geografiska verksamhetsområde och den förste att anställas var Olof Knöppel. Han tillträdde redan i juni 1938 en konsulenttjänst som delades mellan Örebro och Västmanlands län.

Harry Hamilton.

Kort senare inrättade Jägareförbundet även en tjänst som jaktvårdskonsulent för hela riket, alltså en riksjaktvårdskonsulent. Den förste på den posten var Harry Hamilton som för övrigt kom att betjäna sitt ämbete under 26 år framåt!

På relativt kort tid utvecklades sedan Jägareförbundets fältorganisation i enlighet med regeringens intentioner. Bara under verksamhetsåret 1939–1940 anställdes 19 jaktvårdskonsulenter och snart förfogade Jägareförbundet över den planerade fältorganisationen med en jaktvårdskonsulent inom var och en av landets 25 länsjaktvårdsföreningar.

Som medhjälpare till jaktvårdskonsulenterna anställdes efterhand också länsjaktvårdare. I senare tid har dessa tjänster ombildats till konsulenttjänster.

Film och föredrag

Från början handlade konsulentverksamheten mycket om att besöka bygdegårdar, hålla föredrag och visa informationsfilmer. Som pionjärer inom sitt skrå förde konsulenterna en minst sagt ambulerande tillvaro. Bara under sitt första arbetsår höll exempelvis Olof Knöppel över hundra föredrag, som i huvudsak handlade om just den nya jaktlagstiftningen. Han skrev också ett stort antal uppsatser i ämnet jaktvård i ortstidningarna och demonstrerade praktisk jakt- och viltvård på jägarträffar ute i bygderna.

Jägarutbildning och viltövervakning har över tiden varit två hörnstenar för förbundet. Foto: Martin Källberg

I takt med att samhället förändrats har också innehållet i konsulentverksamheten skiftat karaktär. Uppdraget att leda den praktiska jakten och viltvården formulerades från början tämligen fritt av Jägareförbundet, men vilka verksamheter som ska ingå och vad som särskilt ska prioriteras i allmänna uppdraget preciseras numera relativt noggrant av regeringen. Uppdraget redovisas också årligen till landsbygdsdepartementet av Jägareförbundet.

Jubileumsbok

När det allmänna uppdraget jubilerade 2013 manifesterade Jägareförbundet händelsen genom att ge ut boken ”75 år i allmänhetens tjänst för det vilda”.

Foto: Jan Henricson

Viktiga verksamhetsområden var då information om praktisk jakt och viltförvaltning, viltövervakning, älgförvaltning, vilt och trafik och yrkesmässig utbildning. Särskilda fokusområden var att verka för god etik vid jakt med hund, informera om kötthantering och trikinprovtagning från björnar och vildsvin, stödja den nya älgförvaltningen och stärka den lokalt baserade förvaltningen av vildsvin och hjort.

I dag har Jägareförbundet 38 anställda jaktvårdskonsulenter stationerade runt om i landet. Till detta kommer 13 administratörer vid kontoren, några centralt placerade tjänster på Öster Malma samt tre viltvårdare. För innevarande verksamhetsår uppgår anslaget ur Viltvårdsfonden till 52,2 miljoner kronor.