Världsrekordhornet från Vittskövle. Fälld 1982 av Carl-Georg Stjernswärd. 875 gram, 246,9 poäng CIC. Foto: Sten Christoffersson

Den 27 september fällde Joacim Rickling en bock i Fiskbrunna, på gränsen mellan Enköping och Håbo i Uppsala län. En bock med osedvanligt stora horn. En åttataggare.
När trofén var kokad vägde den över ett kilo, närmare bestämt 1 108 gram, vilket visade att denna trofé var något utöver det vanliga. Att den skulle komma in på listan över de tio största var ganska givet – men skulle det bli nytt rekord? Skulle den slå ut den världsberömda Vittskövle-bocken med sina 246,9 poäng? Spekulationerna duggade tätt bland jägare bland annat på sociala medier.

Två jättebockar

Alla troféer måste torka i minst en månad så nu började en spänd väntan. Hur mycket skulle vikten minska? Vittskövle-bocken vägde 977 gram vid den svenska mätningen.

Den 5 november är det dags att få svaret. Då samlas ett antal trofémätare på Jägareförbundets Öster Malma i Södermanland. Och då ska inte bara en, utan två, rekordbockar från Uppsala län mätas.

Den 22 augusti fällde nämligen Emelie Eriksson sin första bock, en bock med en gigantisk trofé. Det var på Husby gård utanför Örbyhus i Tierps kommun. Vikten antydde att också denna bock skulle bryta den magiska 200-gränsen, något som ytterst få bockar gör.

Hade glömt att ladda

Emelie Eriksson tog jägarexamen i juni 2020. Två månader senare fällde hon en guldbock. Foto: Privat

Emelie Eriksson tog Jägarexamen i slutet av juni. Redan fredagen efter fällde hon sitt första vildsvin. Sedan dess har det blivit fyra vildsvin till.

– När bockjakten startade gick jag ut på mina hemmamarker utanför Östhammar. Redan första kvällen hade jag ett fint läge på en bock. Den stod bara på 25 meter med bredsidan till men när jag skulle skjuta så upptäckte jag att jag hade glömt att ladda, berättar Emelie.

– Först blev jag förbannad, men sedan började jag att skratta och tänkte att det var ju typiskt för en nybörjare som jag. Efter det blev jag ännu mer taggad att skjuta en bock och jag gick ut flera kvällar i rad för att hitta den där bocken, men jag fick aldrig syn på honom.

Helgen efter skulle Emelie åka och hälsa på sin pappa Torbjörn Nilsson på Husby gård. Emelie var fortfarande sugen på att skjuta en bock så hon tog med sig bössan för att göra ett försök på gårdens marker.

Sexåriga Melker var med

– Jag gick ut på eftermiddagen lördagen den 22 augusti. Min son Melker, 6 år, var också med. Det regnade lite men vi smög ut ändå och satte oss vid en åkerkant. Efter en liten stund slutade det att regna och då reste sig flera rådjur som hade legat ute i det höga gräset. Det här blir kul kommer jag ihåg att jag tänkte. För även om det inte skulle bli något skjutet så är det alltid roligt att titta på rådjur.

Emelie och Melker lockade och smög längs med ett dike. Inget hände. Sedan fick de syn på en bock på långt håll. Den var dock inte alls intresserad av lockljuden utan sprang efter en get och stannade sedan för att klia sig och beta lite. Och så höll det på.

– Det började skymma och min son hade vid det här laget tröttnat och ville gå hem. Okey, tyckte jag, men sa att vi skulle göra ett sista försök. ”Vinna eller försvinna” som Melker sa. Så vi gick sakta och hukande rakt emot bocken och lockade samtidigt. Och då, när vi började röra på oss, blev bocken väldigt intresserad och började springa emot oss i hög fart. Sedan stannade han och stirrade för att sedan springa en bit igen.

Första bocken

Nu var risken att bocken skulle komma allt för nära så att han skulle få vind av de två jägarna så Emelie viskade till Melker att ”nu får du sätta dig ned” och satte sig själv ned och tog stöd mot knäna. ”Nu kommer jag att skjuta” viskade Emelie – och så sköt hon.

– Bocken stod väl på 50–60 meter och slog bara runt i skottet. När vi gick fram så såg jag att det var en rejäl bock. Oj, tänkte jag. Det är verkligen fantastiskt att som första bock får skjuta en sådan här trofé och det ska bli spännande att se vad den får för poäng. Men att få uppleva detta med min son Melker är mycket mer värt än om det blir guld eller inte, säger Emelie.

En vecka efter kokningen vägde trofén 880 gram, så nog lär det bli guld. Något som Melker kommer att bli besviken över. Mamma Emelie lovade nämligen först att trofén skulle få hänga på hans rum, men när hon insåg att det kanske var en guldbock så ändrade hon sig och sa att den kanske måste hänga i något glasskåp istället…

Känd sedan tidigare

Joacim Rickling. Foto: Privat

Joacim Ricklings stora bock var känd sedan tidigare. Den hade setts av och till under två års tid av Joacims jaktkamrat Jesper Johansson på hans jaktmark. Det var en riktig ”herre på täppan” som till och med hade setts jaga undan vildsvin i spannmålen.

– Jesper hade varit ute 15–20 gånger för att försöka komma åt just den här bocken. En gång satt han och siktade på den, men fokuserade så mycket på hornen och blev så nervös att han inte kunde skjuta, berättar Joacim.

Dagarna gick. I slutet av september sade Jesper till tre av sina jaktkamrater att det var okey att gå ut och försöka komma åt den stora bocken. Den 1 oktober, och drevjakten, närmade sig och risken var stor att bocken skulle bli skjuten då, kanske gå över till grannmarken. Jesper ville hellre att någon av jaktkamraterna skulle få chansen, själv hade han inte tid eftersom han höll på att renovera hus.

Perfekt vind

Söndagen den 27 september beslutade Joacim att han skulle göra ett försök. Vid 17-tiden på kvällen smög han ut. Platsen där bocken hade synts till var vid en inäga i en dal i Fiskbrunna, där Mälaren går in med ett vassbälte.

381 nya guldbockar mättes in

– Det var helt perfekt vind denna kväll. Jag smög ut och satte mig i skogskanten, kröp in i det höga gräset vid ett dike i kanten av vallen. Ganska snart kom det ut en get med kid och det fick pulsen att stiga lite, för den stora bocken hade haft sällskap med dessa tidigare enligt Jesper.

Geten och kidet gick och betade. Tiden gick. Ingen bock. Efter en och en halv timme började solen gå ned. Kidet lekte med sin mamma och Joacim satt och njöt av synen i solnedgången.

Tog det bra

Efter en stund såg Joacim att geten spanade upp mot skogen och det hördes ett knakande. Var det den stora bocken som var på väg ut?

– Det var bocken! Han var så sjukt ståtlig där han kom, det märktes verkligen att det var revirbocken. Men jag kontrollerade hornen i alla fall i kikarsiktet, och visst var det åtta taggar. Så jag sänkte bara hårkorset och tryckte av.

I skottet tog hoppade bocken till och försvann in i ett buskage. Joacim hann bli lite nervös, men det hade han inte behövt vara. Bocken hade bara gått några meter.

– Jesper tog det bra. Eftersom han själv inte hade tid att jaga så ville han ju att någon av jaktkamraterna skulle få chansen. Och vilken chans sedan! Men visst är det tillfälligheter ibland. Jesper hade varit ute minst 15 gånger, jag var ute lite över 1,5 timme. Vi skrattade också när Svensk Jakt nummer 10 kom ut. Där var det ju en fråga: ”Skulle du ge bort skottillfället på en guldbock till en jaktkamrat?”

Både Jesper och Joacim visste att det här var en stor bock, som antagligen skulle mäta över 200 poäng. Men hur stor är den? På torsdag får vi svaret.

Malou Kjellsson