Den 9 september var Hans Wiklund på älgjakt tillsammans med sin jaktkompis och jämthund i skogarna utanför Vittangi i Norrbotten.

– Hunden hade dragit iväg och jaktkompisen lyckades ta fast den. Jag skulle möta upp honom och gick, eller snarare halvsprang, nerför ett berg mot en skogsväg. Jag kom ner mot ett myrspänne och lite tätare skog. Där upptäckte jag ett sönderrivet jordgetingbo. I samma stund hörde jag ett slags morrande läte och upptäckte en björnhona med två ungar cirka sex meter från mig. De låg ner. Antingen låg de och tryckte när de hörde mig komma eller så låg de och sov, berättar Hans Wiklund.

Anföll direkt

Sekunden senare startade dramatiken. Honan gick till anfall och allt skedde mycket, mycket snabbt, enligt Hans Wiklund. Han slog upp händerna till skydd för ansikte och huvud samtidigt som han vrålade allt han kunde.

– Björnhonan slog med sin ram mot mitt huvud och vände sedan om och sprang till ungarna. Då hann jag backa och ställa mig bakom ett träd. Då gjorde hon ett nytt utfall och sprang sedan tillbaka till sina ungar igen. Hon gjorde totalt tre utfall och varje gång skrek jag så högt jag bara kunde, säger Hans Wiklund.

Hans Wiklund fick ett kraftigt jack vid tinningen under björnhonans attack. Foto: Privat

Sökte skydd

Han kunde backa ytterligare, och kom till lite mer högvuxen glesare skog.

– Det var först då jag var riktigt beredd att skjuta ifall hon hade gjort ytterligare en attack. Vid andra utfallet hade jag geväret vid höften, men jag tänkte aldrig skjuta – det hade förmodligen bara förvärrat situationen.

I stället lyckades han agera kyligt.

– Allt gick så fort och det var så nära så att använda vapnet i första läget var inte alls möjligt.

Sökte vård

Knappt 200 meter bort, på skogsvägen, stod hans jaktkompis Lars och hörde Hans Wiklunds vrål och skrik.

– Han undrade vad som försiggick där i skogen egentligen. Ja, det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga, säger Hans Wiklund.

Han åkte därefter till en vårdcentral där såren tvättades och tejpades.

– Jag hade fått rivmärken vid tinningen, hjässan och ena axeln.

På älgpass denna dag satt även Hans söner och fick via jaktradion i efterhand höra om vilken dramatik deras pappa hade fått uppleva.

Hans Wiklund klarade sig mirakulöst nog undan med lättare skador, men minnet av attacken är starkt. Foto: Privat

Kroppen reagerade

Björnattacken rapporterades in till länsstyrelsen.

– Jag hann aldrig bli rädd. Men när jag hade kommit undan efter tredje utfallet så märkte jag att jag flåsade väldigt mycket. Jag hade ett adrenalinpåslag som heter duga.

Hans Wiklund har bara stött på björn en gång tidigare i skogen.

– Det var för tre-fyra år sedan. Den kom och sprang och passerade i full fart.