Dan (ursprungligen Daniel) Andersson är en av våra mest folkkära poeter och författare, men också mycket läst och uppskattad i vårt östra broderland. Att han i sina innerligt stämda dikter även berört den finska folksjälen är inte mycket att undra över, då han själv var av delvis finsk härkomst.

Dan Andersson har ibland kallats vildmarksskildrare, vilket han också var. I än högre grad tillhörde han dock första generationens arbetardiktare. Men det var skogarnas och bruksbygdernas arbetare han skrev om, inte städernas.

Kolved och slåtter

Han föddes 6 april 1888 i Skattlösberg, Grangärde socken. Fader var Adolf Andersson och moder Augusta, född Scherp. Båda föräldrarna var lärare och Daniel var nummer tre i en syskonskara om fem.

Fadern måste också försörja familjen med kolvedshuggning, slåtterarbete och andra utesysslor och Dan fick tidigt lära sig att hjälpa till. Hela hans håg stod emellertid till pennan och böckerna och han var på något sätt predestinerad att bli författare.

Fiolen följde Dan Andersson hela livet. Han släppte den inte ens ifrån sig den korta stund han 1904 skulle fotograferas tillsammans med familjen. Mellan fadern Adolf och modern Augusta sitter i främre raden dottern Anna. Bakom dem står från vänster sönerna Simon, Dan med sin fiol, Gustaf och Anders.
Foto: Erik Albert Granlund (faksimil ur boken Dan Andersson – Finnmarkens spelman av Gunde Johansson)

Lärde sig spela fiol

Redan som barn fick han en fiol och lärde sig spela själv. Fiolen följde honom sedan resten av livet. Den var också till hjälp när han sökte ord. Han spelade och diktade samtidigt, vilket gav verserna ett musikaliskt anslag.

I hemmet saknades aldrig mat på bordet, men den unge Dan såg eländet runt omkring sig; nöden, svälten och den tunga bördan av fattigdom som skogarnas proletariat släpade på.

Föräldrarna var djupt troende och fadern godtemplare. Även den unge Dan turnerade en period som nykterhetspredikant, men när det kom till religionen var han en grubblare: hur kunde en kärleksfull gud tillåta allt detta elände?

Amerikaresan

Fadern hade planer att emigrera till Amerika men skickade först Dan som kunskapare till släktingar i Minnesota. Han var bara 14 år när han 1902 reste över Atlanten med fiolen som enda sällskap. Med sin begåvning hade han redan lärt sig engelska.

Dan blev borta omkring åtta månader. Mesta tiden tillbringade han hos en farbror vid Sandy Lake nära gränsen till Kanada, där han tillsammans med en jämnårig kusin mest drev omkring i skogarna, jagade och levde vildmarksliv.

Dan rapporterade om fattiga och svåra förhållanden även däröver, varför han kallades hem. Amerika-planerna skrinlades.

Hemma fortsatte Dan att varva litterära försök med skogsarbete.
Han skrev skaldestycken och berättelser som han skickade till tidningarna, men blev inte så väl mottagen och refuserades ofta. Han vikarierade även en kort tid som lärare på skolan i Bringsjöberg. Det var 1907. Vid ungefär samma tid börjar han efter tidens skrivmode att förkorta sitt förnamn genom att inte skriva ut Daniel utan sätta punkt efter Dan. Så småningom försvann även punkten.

Luossastugan, Skattlösberg, Dalarna.
Foto: Lars-Henrik Andersson

Debutboken

Dan Andersson bodde på många olika ställen, men Luossa förblev en centralplats. Här inleddes hans egentliga författarskap med dikten Pajso, som han skrev 1913. Debutboken kom året efter, då Kolarhistorier antogs av Tidens förlag.

Han genomgick vinterkursen på Brunnsviks folkhögskola 1914–1915 och det var där han träffade Waldemar Bernhard. De två kom att bli mycket nära vänner.

Diktsamlingen Kolvaktarens visor utkom i december 1915 och omfattade sex noveller och ett antal dikter. Två år senare utkom diktsamlingen Svarta ballader.

Tillsammans med de självbiografiska romanerna om David Ramm är de centrala verk i författarens produktion och vittnar om en varm, social medkänsla för alla fattiga, hemlösa och irrande människor, som söker efter något över denna jorden upphöjt.

I Svarta ballader kommer det till uttryck redan i inledningsdikten, Dan Anderssons kanske mest kända, Omkring tiggarn från Luossa:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören – någon går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

För att få mat på bordet var man i finnbygderna hänvisade till att utnyttja omgivningens alla möjligheter. För folk i de små, grå stugorna flöt därför jakt och fiske på ett naturligt sätt in i vardagslivet.

Att även Dan Andersson jagade och fiskade är lätt att förstå och så här skrev han i en hyllning till sin älskade hembygd:

”Så länge jag andas skall jag längta till ruiner av gamla lador, hässjor, orrkojor och bulvanstänger, till riseldar i granskogen med bössa och hund – men mest efter brynstenens klockrena sång mot stålet, sjungande sin vilda visa om djur och människor och svett och möda i fjärran vildmarksdalar.”

Jakten och skogslivet återkommer ofta i Dan Anderssons diktning. I Jägarnas vaggsång beskriver han en lyckosam älgjakt, sannolikt självupplevd. Den ingick i Svarta Ballader:

En älgkalv kom löpande från Västmora nor

och fick nåd och fick löpa igen,

men i mörkret vid Bårhällen stupade hans mor,

tre mil ha vi sprungit för den!

Vi slaktade glada vid Stormyrens skär,

efter drevturen ändlös lång,

och kött ha vi stekt vid riselden där

och sova på granris på klippdalens botten,

sövda av skogarnas sång.

Att skjuta kon och lämna kalven kvar i skogen skulle i dag anses klandervärt, men var det absolut inte då. Under lovlig tid var det till och med förbjudet att skjuta kalv. För dem som i första hand jagade för att skaffa mat på bordet var också valet ganska enkelt.

Kolvaktarens visor innehåller flera jägardikter. Tjuvskytten är en uppgörelse med bruksherrarna som slavbundit de tidigare fria svedjefinnarna, lagt beslag på deras marker och förbjudit jakten på högvilt.

Sizzi handlar om en hare som undgår både dagögat (höken) och nattögat (räven) och lyckas överleva första sommaren:

Han döptes av vinden, som for genom gräset,

till ”Sizzi av Lasso” av springarnas ätt,

men kallades hare av folket på näset

och dömdes till döden av jägarnas rätt.

När bruksherrarna på hösten anställer stövarjakt glider diktarens sympati över på villebrådets sida:

Då travade döden en dag genom skogen

med herrgårdskoppel och blanka gevär,

och jakten tog fart uppåt Harbergaslogen

och gick nedåt Lasso och stannade där.

Där hörde vi ekot av smällarna sjunga

kring Lasso, kring dalen och skogen och sjön,

där fick han ett skott genom flåsande lunga

och blodet rann rött på den gnistrande snön.

Vid Lasso, där isarna råmande brista,

vid foten av Kvarnklintens vissnade fur,

där tumlade Sizzi omkring i det sista,

där stannade drevet, där blåstes i lur.

Hösten 1917 fick Dan Andersson anställning på tidningen Ny Tid i Göteborg, där han bland annat skrev kåserier och en lördagsföljetong med titeln Vildmarksliv som byggde på hans upplevelser från amerikaresan.

Dan Andersson tyckte om att ibland ge liv åt döda ting och i en berättelse låter han en rävsax tala. Det är en dramatisk skildring av hur en räv kommer smygande i snön och slutligen fastnar i saxen. Eftersom det skedde en Luciadag var rubriken given: Rävsaxens sång eller S:a Lucia.

Om Dan Andersson någonsin hade sysslat med saxfångst av räv går inte att utreda men för att kunna skriva så initierat och detaljrikt om saxfångst frestas man tro att så varit fallet. Eller också hade han fått lära sig av någon som behärskade denna svåra konst. Kanske av Ragg-Kalle, en erfaren kolare med vilken Dan Andersson en tid bodde tillsammans med i en liten kolarkoja.

Ragg-Kalle var en ivrig rävjägare men jagade mest med stryknin och var ofta i farten med detta gift. Strykninet förvarade han för övrigt i en påse som fick stå bland maten i deras gemensamma matförråd!

Bonniers stipendium

Sedan Dan Anderson lämnat Ny Tid återkom de gamla problemen med att få ekonomin att gå ihop, men julen 1918 lindrades pengabekymren en smula. Han erhöll då Bonniers stipendium, 1500 kronor. Pengarna fördelade han så att fadern fick 500, systern Anna 100 och så betalade han en skuld på 600 kronor. Med de 300 kronor han sedan hade kvar reste han till Stockholm och skrev:

”Jag bör väl åtminstone festa så pass, att jag märker att jag fått stipendiet.”

Vid den här tiden hade Dan Andersson börjat bli känd och tidningen Idun ansåg att det var dags att någon skrev en artikel om honom. Dan tillfrågades därför om han kände någon lämplig person för ett så grannlaga uppdrag. Han föreslog vännen Waldemar Bernhard, men ville själv bestämma rubriken. Det blev: ”En mörkrets och hemlöshetens sångare”.

Allt för ung

Dan Andersson rycktes bort abrupt och onödigt. Det var 1920. Han hade rest till Stockholm i ett ärende och beställt rum för natten mellan 15 och 16 september på ett hotell i Klara.

Rummet där han skulle bo hade dagen förut cyanväterökts mot vägglöss, men städerskan hade inte tagit ut madrassen för vädring efteråt utan nöjt sig med att piska den vid fönstret.

När ingenting hördes från rummet nästa dag och man slutligen öppnade dörren fann man honom livlös. Han hade förgiftats av cyanväte.

Dan Andersson blev endast 32 år. Han ligger begravd på Ludvikas nya kyrkogård.