Pontus Hakfelt är en hängiven jägare och har satsat hårt i många år för att få skjuta en brunbjörn på ståndskall för hund. Dessutom är han rovdjursansvarig i Östersund-Bräcke jaktvårdskrets.

Efter en trög inledning med några björnjakter i Jämtland som inte hade lyckats, bestämde sig Pontus och hans jaktkompis Daniel Salomonsson från Albacken att försöka på Bräcke jaktklubbs marker.

Mycket björnvisten

Vid ett berg såg de att det var mycket björnvisten. Rivna stubbar och mycket blåbär gjorde att de släppte blandrashunden Viking på frisök i berget. Efter att ha gjort några sökturer blev det ett upptag som snart övergick i ett gångstånd.

När gångståndet kom mot de båda jägarna steg pulsen, men björnen måste ha blivit varse jägarna, den drog iväg någon kilometer. Nu släpptes den andra hunden också.

Började låta

På andra sidan berget fick hundarna stopp på björnen och det började låta av både hundar och björn i ett tätt område.

– Det var så tätt stundtals att jag kröp in på alla fyra. Här höll björn och hundar på och det var en jäkla cirkus där inne i tätningen. Björnen hade full koll på hundarna och vi kunde bara avvakta. Fyra eller fem gånger var det fast ståndskall men så for björnen iväg en bit igen, säger Pontus Hakfelt.

Slog omkull

– Men så kom en av hundarna förbi mig på en och en halv meters håll och björnen kom efter. När den såg mig vände den på sig och då sköt jag. Björnen slog omkull och när den försökte resa sig igen sköt jag ett avfångningsskott och det var över, fortsätter han.

Nu återstod bara att få den stora björnhonan på 111 kilo ur berget och få den besiktigad.

På frågan om ett avstånd på 1,5–2 meter inte är för nära under björnjakt, svarar Pontus Hakfelt:

– Jo det är för nära, men jaktlusten tog över och jag ville få skjuta den här björnen…

Per Andersson