När arbetet med den så kallade jakthärvan i Västmanland drogs igång, hade åklagaren rimligen svaren på följande frågor:

Vad vet uppgiftslämnaren och hur ligger det till med trovärdigheten? Hur ser straffskalan ut för de påstådda brotten? Finns det verkligen laglig grund för att ansöka hos en tingsrätt om tillstånd till hemlig telefonavlyssning – eller att själv fatta ett interimistiskt beslut om en sådan och söka tingsrättens godkännande i efterhand?

Åklagarens egna straff

Vad jag kunnat läsa mig till i pressen, då åklagaren inte känt sig hindrad av den sekretess han ålagt alla andra, drogs spaningen igång och ledde efter hemlig telefonavlyssning fram till gripandet av totalt fem personer.

De anhölls och häktades senare efter en samordnad aktion av 20–25 poliser i slutet av oktober. En förundersökning har inletts och bedrivs enligt uppgift under sekretess (!?) av 15 utredare vid Polisens nationella operativa avdelning (NOA).

Vad denna leder till, nedläggning eller åtal, återstår att se, gissningsvis om något eller några år.

Att de misstänkta, som redan dömts av gatans parlament orsakas stort lidande och stor olägenhet under den mycket långa tid som åklagaren och de utredande poliserna tar på sig innan åklagaren beslutar om åtal eller ej, är lika klart som regelmässigt i de jaktbrottsmål jag granskat.

Det är ett, enligt min mening, lika obehagligt, som oacceptabelt sätt att utdöma åklagarnas egna straff över misstänkta, oavsett om de drabbade är skyldiga eller ej.

Inget stöd för avlyssning

En minst lika obehaglig utveckling, som berör betydligt mera än detta ärende, nämligen trovärdigheten och respekten för vårt rättssamhälle, är hur lättsinnigt REMA-åklagarna Magnusson, Schoultz och Jarlås har agerat, när de lyckats förmå fyra olika tingsrätter att ge dem tillstånd till hemlig telefonavlyssning i mål avseende grova jaktbrott.

De har i dessa fall lutat sig mot Rättegångsbalkens 27 kapitel, paragraf 18, punkten 4, av jurister kallad straffvärdesventilen.

Ett tillstånd till hemlig telefonavlyssning enligt denna klausul, förutsätter att rätten vid sin preliminära bedömning av vilket straff som kan komma att utmätas i det aktuella ärendet, kommer fram till att straffet kan överstiga två års fängelse.

En genomgång av totalt sju hovrättsdomar, från 2012 och framåt, ger inte något som helst stöd för användandet av denna ”ventil” i jaktbrottsmål.

I de flesta av dessa mål har strafftiden med bred marginal underskridit två års fängelse. Ingen dom har varit längre än två år.

Värna rättssäkerheten

Jag menar därför, att det är av yttersta vikt att detta upprepade otillåtna missbruk av lagen, som REMA-åklagarna ägnat sig åt, lyfts fram i ljuset för en granskning och beivras av ansvariga myndigheter.

Detta måste ske innan vi seglar vidare in i den av upplevt kontrollbehov, juridiskt godtycke och hemlig övervakning präglade mörka värld, som blivit vardagsmat i samband med åklagarnas utredning av påstådda jaktbrott.

Historien är tyvärr full av exempel på hur det går när rättssäkerheten inte värnas i tid.

Björn Törnvall

Medförfattare till boken
”De jagade jägarna”