Allmänheten är flera i antal än antalet jägare. Misstron, aversionen och ibland rent hat mot oss jägare och vårt fritidintresse underhåller och förstärker vi själva, kanske utan att vara medvetna om det?Jag tänker på alla jaktpass som vi har efter våra allmänna vägar. Längs med många allmänna vägar kan det på drygt en kilometer stå fyra till fem jakttorn i dikeskanten. Det är helt uppenbart att vägen utgör huvuddelen av skottfältet. 

Obehaglig resa
Att under första älgjaktveckan åka bil på landsbygden genom områden med jaktpass och torn vid vägen, känns väldigt obehagligt. 
Jägarna tycker säkert att de har valt bra och säkra pass. Den som inte är jägare, får säkert fler associationer till bevakning, slakt och krig än trevlig fritidssysselsättning. 
Jägarna syns väldigt bra i sina kläder, vilket också är avsikten, med stora partier i klara och starka färger. Åker man bil på en idyllisk väg omgiven av skog och små inägor så står där jakttorn – även under icke jaktsäsong. Nu handlar det om ca 360 dagar om året. 
Varför upprätthåller vi med så stor intensitet och tydlig markeringar, nästan demonstrativt, allmänhetens uppfattning att detta är ett jaktområde? Varför har vi inte våra jakttorn i skogen? 
Är det för att markera för andra trafikanter, joggare, cyklister, ornitologer, svamp- och bärplockare att jakten går före alla andras intressen?

Visa hänsyn
Skulle vi inte kunna komma överens om att vi inte ska ha några pass vid och i anslutning till allmän väg? Inga jakttorn vid allmän väg och inga småviltspass, sittande på ryggsäcken, några meter från bilen. 
Allmän väg får aldrig vara skottfältet eller en del av skottfältet. 
Om vi visade lite hänsyn till alla andra, som också är intresserade av att vistas i naturen, bara på några år, skulle få många att sluta att ifrågasätta vår jakt. Ja, kanske till och med få några fler icke jägare, att få en positiv attityd till jakt.
Jägare ska vara i skogen!
Carl-Erik Sörman