Våren 2019 var jag på en jaktresa i Namibia, ett väldigt annorlunda land mot Sverige. Namibia är en öken med vad allt det innebär och dessutom världens mest glesbefolkade land, med endast 2,6 miljoner invånare på en yta nästan dubbelt så stor som Sveriges. Det innebär att jakten sker på stora arealer. 

På 500 hektar

För att kort beskriva vår jaktresa bodde vi på en ranch mitt i ingenstans. Ranchen bedrev boskapsuppfödning och jakt. Vi gick två och två på smygjakt i 500 hektar stora rutor som delades av med stängsel. I dessa rutor levde boskapen och vilda djur (även om de vilda djuren sprang fritt mellan rutorna).

Boskapen gick uteslutande på naturbete och ingen odling av vall eller kraftfoder bedrevs. 

Möttes av skratt

På grund av det torra klimatet i öknen är inte torka något ovanligt, men året vi var där var den värsta torkan på länge. Ranchen behövde nödslakta boskap för att fodret inte räckte till och de ville att vi skulle skjuta många vilt för att de inte skulle äta upp den lilla föda som fanns kvar för boskapen. 

Trots att de behövde minska stammen av så väl boskap som vilt var det aldrig någon fråga om att skjuta kalvar eller hondjur, målet var att skjuta bort de “oproduktiva djuren”. 

Detta innebär gamla hondjur som inte längre kan få kalvar, unga handjur och handjur med dåliga horn. När vi berättade att vi i Sverige skjuter både kalvar och hondjur, så först bara gapade de och trodde vi skojade, sedan skrattade de åt oss och sa: “Ni skjuter bort framtiden”.

En begränsad resurs

När exakt människan började hålla boskap är inte känt, men man uppskattar det till för cirka 15000 år sedan. Vad de första boskapsuppfödarna ganska snabbt måste ha insett är att värdet på de olika djuren skiljer sig. 

Den som slaktar alla hondjuren och bara har kvar handjuren har ingen framtid som boskapsuppfödare. Likaså om man slaktar alla kalvarna. 

Dåtidens människor måste också ha insett att fodret är en begränsad resurs för uppfödning. 

Stora äter mest

Så hur gör en boskapsuppfödare idag och hur har boskapsuppfödare gjort i tusentals år? Jo, man ser till att endast slakta gamla oproduktiva hondjur och handjur, medan endast de bästa handjuren för avel sparas. Detta för att säkerställa att fodret räcker till de produktiva djuren. 

För om man tittar på det, vilka individer äter mest foder? Svaret är väldigt enkelt, de stora djuren. Och ju större djur desto mer äter de. En vuxen älgtjur på 200 kilo måste äta betydligt mer än en kalv på 80 kilo. 

Stor skillnad

Nu går det inte att helt jämföra boskapsuppfödning och jakt. Den stora skillnaden är att boskapsuppfödning sker i en kontrollerad miljö där man har koll på djuren. Något som inte går att ha i viltförvaltningen, där älgarna flyttar sig mellan olika marker. 

Men principerna är desamma. Fodret är den begränsande resursen för tillväxten och upprätthållandet av en djurstam. 

Därför är det mer rimligt att försöka begränsa de djur som äter mest från den totala foderresursen. 

Starka bevis

Så genom att lämna hjulspåren vi befinner oss i och i stället titta bakåt och utåt så anser jag att det finns starka bevis för att älgjakten ska bedrivas på annat sätt. 

Ungtjurar och gamla kor borde det i princip inte vara någon begränsning på att fälla. Deras inverkan på älgstammen är bara negativ. Kalvar och kor borde vara fredade och kapitala älgtjurar borde skjutas med återhållsamhet, beroende på tillgång. 

På detta sätt får jägarna älgar att jaga utan att riskera att älgstammen minskar och markägarna får mindre betesskador då de djur som äter mest foder minskar i antal. En win-win situation för alla.

Johan Graesén