Ett räkneexempel: De 300 vargarna kan tänkas fördelade på tre isolerade vargstammar med vardera 100 (till exempel områdena Dalarna, Värmland och Västmanland). Då blir risken för att alla tre isolerade stammarna dör ut inom ett sekel 10 procent x 10 procent x 10 procent = 1 promille.
Även att säga att utdöenderisken är en promille verkar dock vara en stor överskattning av risken eftersom:
1) Verkliga vargar vandrar mellan områden och tillfälligt tomma områden skulle snabbt återbevargas.
2) Uträkningen försummar att beakta genetiken. Inaveln kan förutses minska och därför sjunker utdöenderisken över tid.
3) Den så kallade förvaltningsmarginalen gör att stammarna i praktiken skulle komma att hållas högre än 100.
4) Katastrofrisken rymmer nog en säkerhetsmarginal.
5) Det finns vargar i öster som regelbundet vandrar in, vilket ytterligare sänker utdöenderisken.
I vetenskapliga sammanhang så brukar det räcka med trestjärnig signifikans (en promille) och räkneexemplet tycks tyda på att utdöenderisken är väsentligt lägre.
Trots det påstås från vissa håll att det inte finnas någon ”seriös” forskning, som på ”vetenskaplig grund” kan bekräfta att dagens stam på drygt 400 djur räcker.
Dag Lindgren