Vi måste ha förståelse för att de vilda djurens påverkan på de areella näringarna upprör. Alla ska kunna utöva sin verksamhet, och i synnerhet lönsamheten inom lantbruket har varit pressat under lång tid.
Det är dock mycket lättare att anta utmaningar som exempelvis viltstammar medför om man försöker se möjligheter i stället för problem.
De vilda djuren medför många viktiga ekosystemtjänster, det vill säga funktioner som är viktiga för oss människor.
Viltet ger oss mat, skinn och upplevelser (bidragande), de sprider fröer och gödslar landskapet (stödjande), de påverkar inbördes varandra och växtligheten (reglerande) och ger oss möjligheter till jakt, rekreation och en nog så viktig känsla av liv och rikedom (kulturella).

Viltet en förutsättning

En nyligen publicerad vetenskaplig studie i den välrenommerade amerikanska tidskriften PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America) visar på en koppling mellan en hög artrikedom av stora växtätare och ett variationsrikt landskap med stor biologisk mångfald.
Viltet skapar kort och gott rika och levande landskap med förutsättningar för hög biologisk mångfald, något som är grundläggande för allt liv på jorden.
Dessutom är de vilda djuren redan nu ett internationellt kännetecken för Sverige. En vidareutveckling av det varumärket skulle kunna bli ett viktigt bidrag till ambitionen att dubblera turistnäringens omsättning till 2020.
Enligt Tillväxtverket omsatte turismen 275,5 miljarder kronor 2012, varav exportvärdet, mätt som utländska besökares konsumtion i Sverige, var 106,5 miljarder kronor.
Viltet har alltså många värden. För att öka acceptansen för de vilda djuren, och tillföra ekonomiska incitament för vilt i markerna föreslår jag att vi viltindex-reglerar arealbidragen, ökar stödet för viltgrödor samt underlättar för stödutsättningar av biologiska nyckelarter.

• Viltindex-reglering av arealbidragen

Detta förslag bygger i korthet på att inventera total viltförekomst och använda informationen som underlag för indexreglerad utbetalning av arealstödet. Mer vilt på markerna ger helt enkelt mer arealstöd.
Förslagsvis genomför spillningsinventeringar där allt vilt, klövdjur, rovdjur och stora fåglar (gäss och tranor), registreras. Även tamdjursspillning bör räknas med för att särskilt gynna djurhållning och den inhemska animalieproduktionen.
Inventeringen upprepas i vissa tidsintervall. Den bör till viss del även indexeras efter växtsäsong för att kompensera avtagande produktion och därmed mindre underlag för viltstammar längre norrut.
Lämpligen uppdras åt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) att utforma en modell; här finns ett brett kunnande om såväl inventeringsmetodik, djurhållning och växtproduktion. Markägarna inventerar, länsstyrelserna administrerar och utför kontroller.

• Ökat stöd för viltgrödor

Vi bör även stimulera odlande av olika typer av viltgrödor, fågelåkrar samt andra mångfaldsbefrämjande åtgärder inom de areella näringarna.
Idag utgår endast det grundläggande arealbidraget, men vi kan utveckla premiesystem och ytterligare påslag för markägare som sår vildfågel- och blomblandningar, skapar insektsbankar, lärkrutor, kant- och buffertzoner.
Utökade bidrag för denna typ av odling och verksamhet skulle öka variationen i landskapet samt ge oss ett rikare djurliv till glädje för såväl turister som medborgare. Det skulle även skapa möjligheter för ett utökat viltbruk på såväl stora som små gårdar; utvecklingsmöjligheter för jakt- eko- och matturism.
Viltbruk är helt enkelt när viltstammarna utgör en substantiell, ekonomisk del av det areella brukandet, med de jaktliga värdena i fokus men även för andra typer av upplevelseturism.
En utveckling mot viltbruk bör kompletteras med ett smidigare regelverk för gårdsförsäljning av vilt, för att tillgängliggöra viltkött och korta viltets väg från jord till bord.

• Underlätta utsättning av vilt och extensiv djurhållning

För att gynna viltstammarna, och ge möjlighet för viltfattiga områden att öka sina viltstammar, bör regelverket för utsättningar av vissa nyckelarter lättas upp.
Exempelvis råder brist på utpräglade vilda gräsätare i dagens svenska landskap. Arter som dovhjort, mufflon och kanske även kanin vore lämpliga ur detta perspektiv, viktiga nyckelarter genom sin betespåverkan, men även som bytesdjur för oss och andra rovdjur.
En återintroduktion av visenten, den europeiska bisonoxen, är väl motiverat ur detta perspektiv. Även en utökad förekomst av bäver är önskvärt, kanske med hjälp av kompletterande stödutsättningar. Bävern är en art som anlägger viktiga våtmarker helt utan bidrag.
Det formella ansvaret för utsättningar bör delegeras till länsstyrelserna för en regional anpassning av viltslag i förhållande till trafik och geografiska förutsättningar.

Landskapet hålls öppet

Vi bör även stimulera etableringen av vilthägn, samt utveckla möjligheterna till extensiv hållning av exempelvis häst, får, get och nötboskap, det vill säga en mer utbredd lösdriftshållning av tamdjur enligt fäbod-modell.
I början av 1900-talet hade vi ungefär sex miljoner tamboskap på lösdrift i landskapet; skogsbete, ängs- och hagmarker, kompletterat med slåtter av myrar och utmarker för att få foder till vintern.
Verksamheten bidrog till att hålla landskapet öppet, bland annat de ängs- och hagmarker som enligt jordbruksverkets siffror till 70 procent försvunnit sedan dess.
Dessa öppna till halvöppna marker har i hög grad ersatts med granskog, åtminstone i Syd- och Mellansverige.
Sammantaget kan vi med dessa tämligen enkla justeringar av fördelningspolitik och regelverk skapa större acceptans för rika stammar av såväl växtätare som rovdjur.
Detta kan bli ett viktigt stöd för vidareutvecklingen av upplevelseturismen i Sverige samtidigt som vi stimulerar inhemsk köttproduktion från såväl vilda som tama djur.
Allt detta bidrar till en rik och levande landsbygd, ett vildare Sverige med en ökad variation av såväl djur som brukandeformer, samt grundläggande förutsättningar för övergripande biologisk mångfald.

Carl-Gustaf Thulin
Föreståndare, Centrum för vilt- och fiskforskning, SLU