Genom att flytta fram jaktstarten får hjortdjuren genomföra sin viktiga brunst ostört, intresserade medborgare kan uppleva det fantastiska skådespel som framför allt brunstande kron- och dovhjort utgör, och vi får en långsiktigt hållbar förvaltning av våra vilda djur; för mångfalden, för landskapet och för oss.
Våra vilda hjortdjur, älg, kronhjort, dovhjort och rådjur är fantastiska att se på, har viktiga funktioner i ekosystemet och landskapet och är dessutom goda att äta.
Vi har i dag rika och livskraftiga populationer i stora delar av landet. Det har inte alltid varit så. När Gustav III år 1789 släppte jakten fri startade en obegränsad jakt som resulterade i att hjortdjuren nästan försvann.
När de stora rovdjuren blev utan vilda bytesdjur blev de ett gissel för djurhållningen, varpå hetsjakten på dem satte i gång.  Den slutade som bekant inte förrän 1965.

Remarkabel återkomst

Svenska jägareförbundet bildades 1830, primärt för att rädda viltstammarna. Detta arbete tog tid. Inte förrän hundra år senare började populationerna av älg och rådjur bli betydande igen. För kron- och dovhjort tog det ytterligare 50 år.
Idag har vi kanske 300 000 älgar, 400 000 rådjur, 100 000 dovhjortar och 30 000 kronhjortar i Sverige. En remarkabel återkomst och en fantastisk resurs. Som posten på tåget har även våra stammar av stora rovdjur kommit tillbaka mycket starkt.

Olycklig trend

På senare tid har hjortdjuren problematiserats av flera aktörer. Gemensamt för dessa är intressen i landskapet som påverkas negativt av bete och djur, framför allt jordbruk, skogsbruk och trafik.
Tyvärr verkar naturvården i stora delar hänga på denna trend, och jägarnas olika organisationer spelar med.
Det talas om att hjortdjuren är ett hot mot biologisk mångfald och att de måste regleras, av oss människor eller stora rovdjur beroende på aktör.
Detta är mycket olyckligt, och dessutom felaktigt. När vi skyller klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald på djuren borde alla sansade personer resa varningsflagg.

Fantastisk resurs

Vi ska i stället se dessa vilda djur som den fantastiska resurs de är, för upplevelser, jakt eller mat. Det är naturligtvis så att hjortdjuren även är mycket viktiga för biologisk mångfald och ett rikt och levande landskap, snarare än tvärtom.
Hoten mot mångfalden kommer i första hand från ett allt mer rationaliserat skogsbruk och konventionellt jordbruk. Klimatförändringar handlar om tillförsel av kol från jordskorpan till atmosfären (inte betande djur som vissa vill få oss att tro). Det är alltså vi människor som orsakar detta. Punkt.

Störande jakt

Ett orosmoln på den tämligen ljusa himlen är allt högre röster som ivrar för ett ökat jakttryck på våra hjortdjur (och andra vilda djur). Av illegitima och irrationella skäl som anges ovan, men även på grund av konkurrens om de egna intressena.
I stället för att gå dessa intressen till mötes bör vi bättre anpassa jakttiderna på våra hjortdjur till deras beteenden. Exempelvis jagar vi idag älg, kronhjort, dovhjort och delvis även rådjur under brunsten.
Utöver att djurens uppmärksamhet är riktad åt ett annat håll, stör vi dem under den viktiga reproduktionen.
Några bevingade ord från 1990-talet gör sig påminda; ”Det ska vara frid i djurens barnkammare”. Jag anser att det även ska vara frid i djurens sängkammare, så långt det är möjligt.
Därför bör jaktstarten på älg, kronhjort, dovhjort och rådjur i hela landet anpassas till efter brunsten.
Vi har ändå gott om tid att jaga dessa arter, hanteringstemperaturen blir bara bättre ju längre jaktsäsongen fortskrider och köttet blir av bättre kvalitet.

I jägarnas intresse

Om inte myndigheter och politiker mäktar med att ändra på jaktstarten så bör jägarkåren själv ta ansvar för detta, för sitt eget intresse.
Detta har de senaste åren skett för älgjakten i delar av södra Sverige (bland annat i Skåne, Halland och Småland), där jägarna är ett föredöme.
Då kan övriga medborgare ostört njuta av det fantastiska skådespel som exempelvis brunstande kronhjort och dovhjort uppvisar, varefter jakten kan ta vid när brunsten är över. Till gagn för en hållbar utveckling av populationerna av våra vilda hjortdjur samt alla arter som gynnas av betande djur.

Carl-Gustaf Thulin
Centrum för vilt och fiskforskning, SLU