Medan man spyr ur sig sin oro över dessa grymma grisar och krav på utrotning av en art som funnits sedan isen släppte sitt grepp över vårt land, ger man det i särklass mest potenta rovdjuret vi har på våra breddgrader en egen piedestal att sitta på.
Upphöjd till sin påtvingade position kan vargen stolt blicka ner på alla andra varelser – inklusive människan själv – av vilka den dyrkas som en gud från vissa håll.
Det har skrivits spaltmeter om vargens harmlöshet och vargkramarna avfärdar alla uppgifter som inte faller egen uppfattning i smaken. De tycks inte ha förmågan att förstå den oro som finns hos djurägare eller landsbygdsbor i allmänhet som tvingas leva med den börda varg innebär. Man vägrar inse det faktum att rädslan för att ens djur ska bli sönderslitna av vassa vargtänder skapar en oacceptabel stressituation.

Fakta avfärdas
Skrupelfria falanger bildas, som är beredda att göra i princip vad som helst för att ingen ska kröka ett hår på detta dyrkade djurs gråa päls. Många uppgifter pekar på att man har tagit ett sjumilakliv över gränsen för det som kan anses acceptabelt. Sådant finns att läsa på tidningars insändarsidor och på nätet. 
Med en axelryckning viftar man bort sakliga och välgrundade fakta om motsatsen till den egna uppfattningen, genom att hävda att det är lögn.
Ingen människa har någonsin kommit till skada, om man ska tro dessa indoktrinerade falanger och djurägare får skylla sig själva eftersom man inte skyddar sina djur.

Ren egoism?
Man kan undra över vargens betydelse i den här huvudlösa övertygelsen. Kan det vara en längtan tillbaka till sina rötter som man sedan länge har lämnat kvar i den mylla som har fött ens förfäder och därmed också en själv? 
Är det en önskan om en orörd vildmark som inte längre existerar och som inte kommer att göra det så länge människan lever sina liv i en alltmer uppskruvad värld? För det kan väl inte vara så att det handlar om ren och skär egoism?
Orsaken må vara vilken som helst men det tragiska är att den beska eftersmak som lämnas av dessa orubbliga åsikter, beklagligt nog sluta i en konflikt där vi ställs mot dom. 
Det bildas ofta en skarp gräns mellan stad och landsbygd, mellan kostymklädda stressade människor och de som lever sina liv i en overall med den för landsbygden så välkända loggan på ryggen.

Inte min verklighet
Som den skogstomte jag är bryr jag mig föga om hur ofta T-banan går mot Södertälje, eller om det saknas en gatlampa vid Skanstull. För mig spelar det ingen roll om pendeltåget är tio minuter försenat eller vilken färg taxibilarna har. 
Jag anser helt enkelt inte att jag har med det att göra eftersom jag inte lever i den verkligheten.
Jag lever i min verklighet mellan gröna granar och höstens gyllengula aspar. Jag anser att jag bör ha min fulla rätt att släppa hunden när jag har tid och möjlighet utan att behöva oroa mig för att tvingas bära hem kvarlevorna efter tiken i en svart sopsäck efter en vargattack.
Varför kan inte människor acceptera min livsstil när jag accepterar deras?

Lars-Göran Persson