Under 2011–2013 ringmärk­te vi sammanlagt närmare 9.000 ällingar, som sattes ut på 15 ställen i Skåne, Småland, Västmanland och Uppland. Alla var uppfödda i fångenskap och sattes ut för jaktändamål. Vi har samarbetat med både större gods och mindre gårdar för att få en så rättvis bild som möjligt av hur det går för de gräsänder som sätts ut i Sverige.
Vi har under 2014 ringmärkt ytterligare ett tusental änder. De viktigaste resultaten så här långt är:
Var fjärde and sköts på den lokal där den sattes ut.
Andelen fällda änder av de utsatta varierade från 16 till 27 procent på årsbasis, men det var även en stor variation mellan de olika utsättningslokalerna inom varje år.
Vid jakten på utsättningsplatserna var i genomsnitt drygt var tredje fälld and vild, alltså inte en del av den utsatta skaran. Även här var det stor variation mellan lokaler och år.
Under projektets första år sköts fler honor än hanar, men detta vände under 2012 och 2013. I slutändan har det totalt sett skjut­its lika många hanar som honor.
Totalt har 73 av de utsatta änderna återfunnits på helt andra platser än där de sattes ut. Av dem fälldes 67 vid jakt. 58 av de 73 änderna åter­ fanns i Sverige, 11 i Danmark, tre i Tyskland samt en i Polen.

Följer vilda änders mönster
Med enstaka undantag ser det geografiska återfyndsmönstret hos de utsatta änderna ut precis som hos vilda änder. Trots att flyttlängden generellt är kortare hos utsatta änder än hos vilda, visar våra resultat att de har kapacitet att genomföra samma långa flyttningar som sina vildfödda artfränder. De flyttar också åt samma håll och uppsöker samma övervintringsområden som de vilda.
Att endast var fjärde utsatt gräsand skjuts på stället den sattes ut var en förvånande låg siffra. Även om det är stor variation mellan gårdarna i hur intensivt man jagar, verkar det överlag vara en stor andel av de utsatta änderna som inte kommer till direkt nytta i utsättarnas jakt.
Trots att många änder alltså undgår att bli skjutna på utsättnings­platsen var det en låg andel änder som rapporterades skjutna utanför de ställen där de sattes ut.
Räknar man bort dem som sköts på utsättningsplatserna var det endast en procent av de utsatta änderna som återfanns och rapporterades. Denna siffra kan jämföras med ringmärkta vilda änder som har en återfyndschans på omkring tio procent.
Detta tyder på att utsatta svens­ka änder generellt har en betydligt sämre överlevnad än vilda, vilket också stämmer överens med tidigare studier i andra länder.

Pär Söderquist, Johan Elmberg och Gunnar Gunnarsson
Högskolan Kristianstad