Vår alldeles vanliga hallonbuske är nämligen en utomordentligt värdefull viltvårdsväxt. Klövviltet betar de späda bladen och bären eftertraktas av alla bär- och fröätare, däribland vi själva.

Sin viktigaste funktion fyller dock hallonriset som skyddsväxt, i synnerhet intill sjöar och vattendrag. Här hittar andhonorna skydd för sina reden. Hallonriset står visserligen inte emot räven men är en effektiv spärr mot trut och kråkfågel. Inte heller höken slår igenom hallonsnåren.

Även i jordbrukslandskapet spelar hallonriset en viktig roll som skyddsväxt. Både fasaner och rapphöns häckar med förkärlek i skydd av hallonris. I synnerhet om det växer ihop med nässlor. Även harhonan sätter gärna sin kull intill ett hallonsnår.
I skogsmiljö är hallonbusken en hyggesväxt, en så kallad pionjärart. Det dialektala namnet i Västerbotten är brandbär och det är inte så konstigt. Efter en skogsbrand kommer alltid hallonriset först.

Pionjärväxt
Solexponerade hyggen hör till de platser som fortast blir snöfria. Hit dras både orrhönor och tjäderhönor vid äggläggningstid. Även för dessa kan tillgången till skydd i form av hallonris påverka häckningsresultatet.

Hallon är en härdig, välanpassad växt som förekommer nära nog överallt i vårt avlånga land, till och med uppe i fjällen. Den är inte kräsen på jordmån. På väldigt torr och sandig jord blir dock hallonriset vanligen kortvuxet och klent. Mullrik jord är bäst.

Även om hallon räknas till pionjärväxterna är det inte alldeles lätt att på konstgjord väg etablera vilda hallon på nya platser. Ska man flytta hallon från exempelvis ett hygge till ett viltvatten gäller det att ta ordentliga tag och få med så stora jordklumpar som möjligt. Minst ett spadtag djupt! En traktorskopa kan vara ett bra hjälpmedel.
Hallon förökar sig både med frö och vegetativt med rotskott.