Vad kom du fram till med din forskning ”I vargens spår”?
Det mest överraskande var att länsstyrelsen hade ett handlingsutrymme som kom av att reglerna som hanterade rovdjuren var oprecisa och generella. Genom att reglerna inte var detaljerade skapades en osäkerhet hos tjänstemännen som administrerade rovdjuren. Därför skapade de sin egen praxis, sina egna regler för att få det att fungera.
Du menar att det finns två vägar, antingen mot effektivitet och styrning eller delaktighet och samförvaltning. Vilken väg valde Naturvårdsverket med förslaget till regionaliserad rovdjursförvaltning?
Definitivt mot mer och hårdare styrning. Idag styrs rovdjursförvaltningen av experter, som biologer och forskare. Naturvårdsverkets förslag på rovdjursförvaltning leder i en riktning där expertkunskaper får ännu större tyngd. Jag har inte hittat något konkret förslag om åtgärder för en ökad delaktighet.
Varför behövs delaktighet?
Det finns en stor misstro mot myndigheterna och rovdjurspolitiken. Att bara använda experter förhindrar andra intressegrupper att delta i diskussioner och beslut. Vår forskning visade att de människor som berörs av rovdjuren också vill vara med i såväl diskussioner som beslut.
I Naturvårdsverkets förslag finns vissa grupper utpekade som lämpliga att delta i det så kallade Viltförvaltningsrådet, men det finns risker för att många exkluderas.
Vad saknar du i förslaget?
Jag saknar en stor satsning på att öka delaktigheten i rovdjursförvaltningen. Idag vill Naturvårdsverket öka informationen. Men om människor misstror myndigheternas rapporter och information så lyssnar man inte. Då hjälper inte mer information.
Alla personer som arbetar med rovdjuren, besiktningsmän, inventerare och fältpersonal bör vara delaktiga i förvaltningen. Det är dessa som är ansiktet utåt för rovdjurspolitiken och förvaltningen. Här bör resurser satsas om man vill minska misstron. Sedan tycker jag också att det bör finnas bredare samrådsgrupper.
Magnus Rydholm