Dramat på Hygget

Sedan två-tre månader är jag bosatt i Uppsala. I egenskap av jägmästarstudent har man möjlighet att vara med i Skogshögskolans studentkårs egna jaktvårdsförening, JVF. Men detta år hade de två studenterna gått med i ett nytt jaktlag Björndammen utanför Malmköping. Medelåldern är någonstans kring 55 år, ett sannerligen gammalt lag, men med erfarenheter från Skåne i söder till Dalarna i norr.

Detta årets tilldelning var fem stora och fritt på kalvar. Följande historia utspelar sig på lördagen, första veckan in i november. Den är skriven av mig själv, Staffan Levin (passkytt) och Jonas Johansson (passkytt).

Denna lördagmorgon skulle Björndammens jaktlag jaga av ett av jaktlagets minsta område, Svartentorpsdrevet på några hundra hektar. Jaktlyckan i den första såten hade inte varit så god, endast observationer på kronvilt och älgko. Cirka 15 personer slöt upp på samlingen klockan 08.00 utanför bommen. Efter instruktioner från jaktledare Claes Mellström om att det skulle skjutas två valfria stora älgar, där tjuren fick ha högst gaffel mot skjutsidan, lottade vi inte passen utan vi blev utställda. Snart satt hela jaktlaget i bilar på väg mot Svartentorpsdrevet.

Staffan berättar:

Det var en ganska kylig dag på hygget utan regn i luften. Det var fjärde säsongen som älgjakten pågick som jägmästarstudent. Jag hade mycket motivation för att jaga då den norrländska älgjakten har inneburit tre fällda kalvar för mig kanske skulle det lyckas även i Sörmland?

Jag hade blivit utställd på ett hygge tämligen nära en väg med Jonas som passgranne i linje. Passet såg hyfsat lovande ut och det var i områdets västra del. Vinden var otroligt nog sydlig, vilket mest gjorde mig frusen.

Passet stod strategiskt placerat mitt ute på ett hygge med sikt mot en tät tallungskog. Till hyggeskanten var det cirka 250-260 meter och jag intalade mig att älgarna skulle komma ut på hygget, eftersom älgar kan komma ut på hyggen och hade gjort det två veckor tidigare.

Väl på plats på marken laddade jag min bössa och satte på hörselkåporna med radion på rätt kanal. Jag inväntade så drevkarlarna, med Fiffi i spetsen. Förväntningarna är ju alltid på topp när man just kommit på pass.

Efter cirka 20 minuter var alla på plats och Fiffi hade börjat att gå, tillsammans med en labrador modell XXL, en jaktlabrador med pingla samt en hundförare med en wachtelhund. Jag hinner att börja fundera på när Fiffi skall börja tjoa och tjimma i skogen när en älg helt plötsligt sakta går ut längst bort i hyggeskanten, i närheten av tallungskogens slut. Den kom dock inte söderifrån, utan smygande från norr. Då älgen valde att gå framför en lämnad naturhänsyn kunde jag avgöra att det var en skjutbar tjur en gaffel.

Jag ser snart att det är en liten tjur, men är det inte lite långt håll? Älgen står still, jag har därför gott om tid på mig att avgöra om det är för långt att skjuta eller ej. Älgen tar inga steg och verkar knappt ana att jag har den i siktet.

Då skottet går börjar älgen att springa, till synes oberörd av smällen. Jag skjuter inga fler skott och funderar över om tjuren tecknade samtidigt som jag rapporterar: Jag har skjutit på en gaffeltjur, jag vet inte hur det har gått.

Då hör jag en röst ur radion: Det kommer mer älg! Lika förvånad som jag är över att själv ha skjutit, lika förvånad blir jag då Jonas min passgranne skjuter ett skott och säger att han har fällt en pinntjur.

Innan jag hinner fundera särskilt mycket över situationen kommer Fiffi i spåren, till synes en aning konfunderad över varför det ligger en död älg utefter spåret. Då min personligen högt värderade Blaser i kaliber .308 har talat verkar det gå bra ibland. Efter att min gaffeltjur är konstaterad död stegar jag från passet till skottplatsen. Jodå, 239 steg…

Fiffi berättar:

Under hela novemberhelgen skulle några jaktgäster tillsammans med den stora labben göra mig sällskap på Björndammen. Labben är sju år och i det närmaste att beskriva som en tystgående stöthund. Han hade en viss försmak för att sätta sig och tigga (speciellt mackor med leverpastej), men även pannbiff, räkbaguetter och en rådjurssadel har han ätit upp under årens lopp. Då Björndammen var ett fullt jaktlag gick jag bösslös med labben i drevet, vi blev en hundförarenhet.

Vi skulle släppa längst österut på marken, vid kanten mellan ett hygge och ett röjningsbestånd. Efter att ha stått och väntat in alla passkyttar fick vi äntligen klartecken. Labben var redan lös och for med bestämda steg rätt in i den djupa skogen, med nosen inställd på något gott. Vi fick faktiskt vänta ganska länge innan det small två studsarsmällar från hyggespassen. I samma stund hör vi labben springa i skogen en bit bort.

Snart hör jag att Jonas har skjutit en pinntjur som ligger och Staffan har skjutit på en gaffel som gick vidare. Tidigare hade Jonas viskat Daniel du har älg på dig. När jag hör detta förflyttar jag mig betydligt mer än 20 meter, för att ta mig ut på hygget där Staffans älg förhoppningsvis ligger. Knappt hinner jag gå mig tillrätta förrän wachtelhunden tar upp en råbock som buktar runt i såten, utan möjlighet för mig att skjuta (jag hade ju ingen bössa).

På radion hör jag nu jaktledaren Claes ropa på sin sörmländska: Vuxenförbud förutom den påskjutna tjuren. Nu råder det vuxen- och tjurförbud (förutom den påskjutna tjuren).

Jonas berättar:

Jag satt på pass 3, en gles fröträdställning med en sikt på cirka 500 meter. Ett riktigt kanonpass bortsett från att pass 4 var tvungen att släppa förbi sig det förmodade viltet innan de skulle komma till mitt pass. När jag väl kom på pass började jag våndas över om man skulle kunna skjuta . Stråket där älgarna borde komma var ganska långt bort cirka 170 meter, men man såg över ett stort område. Självsäker som man är så föll valet till slut på kikarsiktet, för långa håll.

Efter 30 minuter släpptes hundarna och Fiffi från ett håll och efter tämligen lång tid ser jag hur passgrannen Staffan står och siktar på något en stund. I samband med detta ser jag en lovlig pinntjur knappa 180 meter bort, snart ropar jag på radion att Daniel har en pinntjur nära sitt pass. Snart smäller det från grannpasset, pass 1 såklart! Jag hör att Staffan skjutit på en gaffeltjur.

Jaha, där rök de chanserna för att skjuta en älg idag, hinner jag tänka innan jag ser att pinntjuren går mot mig. Nu smäller det från mig! En tjur har fått bita i gräset, en pinntjur ligger.

Knappt hinner de sista nervryckningarna dö ut förrän jag meddelar jaktledaren Claes. På nytt hörs han sörmländska stämma: Jakten på stora älgar avbryts på grund av fullt på stora!

Vid senare efterforskning kunde vi konstatera att Fiffi fick upp alla älgarna inne i ungskogen. De båda älgar som Staffan och Jonas sköt var antagligen kons fjolårskalvar, då den kon som antogs finnas någonstans i Sörmland hade rapporterats kalvlös på senaste PRO-mötet.

För att summera dagen hade alltså Staffan och Jonas skjutit två tjurar på loppet av en minut! Alla älgarna för Fiffi och den trinda labben!