De vargkullar som föds idag är relativt friska. Valparna är stora och födotillgången är god.
Men vi har registrerat att kullstorlekarna minskar. Tidigare låg de på runt 4,5 valpar i snitt. Idag är de nere på cirka 3,5, säger Olof Liberg.
Förutom kullstorlekarna har forskarna även noterat att förmågan att bilda par kan ha påverkats av inaveln. Dessutom har de hittat fall med skelettförändringar, testikelproblem samt hjärt- och kärlsjukdomar. Men fallen är så få att det inte går att dra några statistiska slutsatser från detta. Hos andra rovdjursarter, exempelvis Floridapuman, har liknande defekter ett samband med inavel.
Men trots att stammen är inavlad och kullstorleken minskar finns inget omedelbart hot mot vargstammen.
Vi mäter så kallade inavelskoefficienter för alla vargfamiljer. Inavelskoefficienter kan variera mellan noll och ett. Noll innebär ingen inavel alls, medan ett innebär att föräldrarna har identiska gener. Inavelsnivån hos vargarna i Sverige idag ligger i snitt på 0,28 och inaveln ökar sakta men säkert, om hundra år beräknas värdet ligga runt 0,45.
Även om det inte skulle tillkomma några nya skadliga effekter av inaveln än de redan fastställda, menar Olof Liberg att stammen ändå skulle dö ut.
Vi har beräknat detta i modeller. Det skulle dock dröja minst 150, kanske 200 år, säger Olof Liberg.
Men han menar att det är troligt att det dyker upp effekter.
Det går inte att säga säkert. Vi har haft för få fall av detta hittills. Men dessa lär nog visa sig efter hand som inaveln ökar i stammen. Vargstammen kan då kanske vara på väg att försvinna redan om 3040 år, säger Olof Liberg.
Skulle det däremot komma in nya vargar som också lyckas få valpar stannar inaveln upp. En ny varg vart femte år skulle räcka för att hejda inavelsproblemet. Då skulle man till och med kunna hålla en mindre stam utan att riskera dess livskraft.
Magnus Rydholm