Detta är inget som kommer av sig självt. Att bli uppskattad och respekterad är något man förtjänar genom såväl sina gärningar som sina värderingar. Ska jägarkåren bli uppskattad måste vi göra saker som allmänhet och samhälle i övrigt tycker är bra.

Redan idag gör vi massor; eftersök på trafikskadat vilt, inventerar, driver naturprojekt, deltar i sam-arbeten med olika myndigheter, stödjer forskning med mera. Vi borde med andra ord redan vara omtyckta så det räcker. Men är vi det?

Låt oss vända på resonemanget. Hur många utanför jägarkollektivet vet att vi stödjer viltforskning, inventerar rovdjur, håller efter predatorer för att hjälpa häckning av hotade fågelarter, utfodrar vilt vintertid och mycket annat?

Steg ett i att bli omtyckt är att berätta om alla goda saker vi gör. Kanske är det också så att vi ska planera för att göra fler goda gärningar i naturen, för att ha exempel att visa upp.

Nästa steg är att vi måste leva upp till människornas förväntningar. Ifall människor förväntar sig att vi ska utföra vissa arbetsuppgifter och acceptera vissa förhållanden i naturen så måste vi göra det.

Låt mig ta ett exempel. Ifall allmänheten anser att vi ska inventera rovdjur och förbundet skulle vägra att göra detta, så förstår man ganska snabbt att de inte blir nöjda med oss. De förstår inte att det kanske finns politiska, djuretiska eller andra skäl bakom ett sådant beslut.

Man kan lite förenklat säga: Vi blir inte omtyckta om vi inte uppfyller allmänhetens förväntningar. Alternativet är om man kan få människor att förändra dessa, men det är mycket svårare. Så steg två blir att ta reda på vilka förväntningar som finns på oss, från allmänheten, myndigheter, politiker och – viktigast av allt – jägarna. Och sedan försöka leva upp till dessa.

Det tredje steget är att vara öppna med allt vad vi gör. Öppenhet visar att vi kan stå för jakten och viltvården. Det visar att vår verksamhet tål granskning och att vi tar ansvar.

I Danmark ökade acceptansen för jakten bara genom att jägarna var öppna. De redovisade problem med skadskjutningar och vad de gjorde för att åtgärda detta. Vi får heller inte vara rädda för att visa våra svaga sidor. Människor förstår att det kan finnas problem, men accepterar detta så länge man är seriös och försöker åtgärda missförhållandena.

Det sista steget mot att bli omtyckt handlar om balans, respekt och kompromissvilja.

Är man kategorisk i diskussioner och möten, beskyller motståndare för okunskap (även om de saknar nödvändig information), inte försöker förstå deras synpunkter, inte vill kompromissa – då når vi inte fram.

Vi måste vara sakliga och förstående, samt använda kloka ord. Och en annan viktig sak är att hitta punkter där man är överens, även om man är oense i den övergripande frågan.

Låter det mesigt, som att vi alltid skulle stå på tå och foga oss i vad allmänheten och myndigheterna säger?

Men syftet med att vara omtyckt är också bakslugt. Är man omtyckt kan man ställa hårdare och tuffare krav. De kommer ju från en organisation som vill väl, som har ett brett stöd i samhället och som gör så mycket gott för naturen. Då är det svårare att säga nej.

+
Om regeringen lever upp till sitt löfte och åter-inför vargjakt till vintern.

–
Vargdebatten verkar locka fram det sämsta i alla människor. En seriösare och lugnare vargjaktsdiskussion känns väldigt avlägsen.