Tiden för då det fanns gott om älg i markerna, infann sig ungefär samtidigt som Hans Magnusson gick i pension. Det var 1970-, 1980-, och 1990-tal och skogsbolagen hade ännu inte lanserat sina utrotningskampanjer mot älgen. Hans utnyttjade tiden han fick över som pensionär till att vara ännu mer i skogen, och att leta horn.
– En fantastisk tid. Vi hade en sådan bra älgstam, med otroligt fina tjurar. Att följa dem och kunna bära hem deras horn när de inte behövde dem längre var stimulerande, minns Hans.

Jagat sedan barnsben
Hans Magnusson är 90 år fyllda. Han bor i Mottorp, i norra Östergötland. Här, i en utlöpare till de mytomspunna Kolmårdenskogarna, har Hans arbetat, jagat, orienterat och åkt skidor i praktiskt taget hela sitt liv. Och samlat fällhorn, förstås.
– Jag är född i Gryt, och jakten var med från början. Jag har jagat sedan jag var i tioårsåldern, säger Hans och berättar en av de många jakthistorier han självklart har på lager.
Hans gick med sin pappa för att hugga julgranen. Givetvis var dubbelbössan med. När ett nattslag upptäcktes fick Hans agera hund.
– Efter tre lyckor gick haren i pass. På det viset fick vi både julgran och julhare med oss hem. Men jag behövde bara spåra haren, jag behövde inte skälla.

Älgen i särklass
Vid sidan om jakten har Hans haft orientering och skidåkning som stora intressen. Prisskåp och märkessköld är fyllda av medaljer. 
Men det är jakten som har tagit mest tid i anspråk, och även om Hans Magnusson är fortsatt jaktlig allätare är det älgen som fascinerat honom mest.
Som jaktbyte, han har ett hundratal älgar på skottlistan, men utmärkande är samlandet av älghorn. Fina älghorn. 
Samlingen av fällhorn är fantastisk. Ett 30-tal horn är par, monterade på pannben av plast eller aluminium. Och det är inte vilka småtjurar som helst, utan det handlar om märkvärdigt fina älghorn.
Utöver det, mängder av udda älghorn, av horn från dovhjort och kronhjort. Horn som lampskärmar, som piedestalbord, längs trappräcket till övervåningen, kronhjorthorn uppställda i en soffa, mindre älghorn, rådjurshorn, och så någon kartong med udda horn från dov, kron och älg. 
Det är, kort sagt, alldeles makalöst.

Från morgon till kväll
Tiden Hans lagt ner i skogarna för att hitta alla dessa horn går inte ens att föreställa sig. Och kunskapen som krävs är imponerande, det räcker inte med att gå och gå. Man måste veta var älgarna finns.
– Jo, det hjälper att ha lite sinne för det, säger Hans och ger ett par tips som kan underlätta för framtida hornletare.
– Man måste veta var älgarna håller till under tiden de tappar sina horn. Oftast uppehåller de sig i ungskogar. Och så måste man kunna se om där finns någon stor tjur, det gör man lättast genom spillningen som är stor och lite oregelbunden, avslöjar Hans.
Utöver det, var beredd att gå mycket. När man väl hittat det ena hornet ligger vanligtvis det andra inte så långt borta. Men det kan röra sig om några hundra meter.
– Ibland kan det vara kilometervis mellan hornen. Men när jag hittat ett var det intressant att fortsätta. Och så får man inte vara lat. Det var många dagar då jag gick tidigt på morgonen och inte kom hem förrän i skummet, säger Hans.