Knappt någon kan vid det här laget ha missat att två vargar flyttats från norr till mer sydliga breddgrader för att förstärka den genetiska statusen i vargstammen. De flesta vet nog också om att båda vargarna nu vandrat tillbaka mot de platser där de sövdes och flyttades från.

Beteende kan kanske förklaras av vargarnas gener.

Båda vargarna var långvandrare. Jag tror att det är därför som de nu vandrar ivåg så långt som de har gjort. Det finns i deras gener att de ska vandra, säger Olof Liberg.
Fyra vargar har flyttat i verige och Norge. Tre av dem hade vandrat långt från sina födelserevir och samtliga har även vandrat långt efter att de återutsatts. Den fjärde vargen hade bara gått cirka 20 mil från sitt födelserevir när den flyttades inom Norge förra vintern.

Den vargen flyttades bara tio mil, men den blev kvar i närheten av den plats där den sattes ut, berättar Olof Liberg.

För få fall

Han poängterar dock att det ännu finns så få fall av flyttade vargar att det är svårt att dra några säkra slutsatser. Men faktum är att de flesta vargarna inte alls vandrar så långt som från sina födelserevir som de nu flyttade vargarna har gjort.  

Om fler långvandrare ska flyttas inom landet funderar man nu på hur deras beteende ska brytas.

En tanke kan vara att först sätta vargarna i hägn en tid innan de släpps ut i det fria. Så har man gjort i Yellowstone i USA och där verkar det som om vargarna då inte blir lika benägna att ge sig ut på långvandring, säger Olof Liberg.

Inga problem att vandra långt

En sak är i alla fall säker. Det är inga som helst problem för en varg att färdas långa sträckor på kort tid.

Utsättningarna visar att det inte är några problem för en varg att vandra från Mellansverige till norra Norrland. Samma förhållande gäller givetvis om en varg kommer från norr och vandrar mot söder. Ett sådant fall finns också just nu där en tik från Kynnareviret vandrat till Kalmar, säger Olof Liberg.