Efter att mötet var avslutat kunde jag konstatera att åsikterna skiljde sig en del, men när det gällde ­lösningen på vildsvinsproblematiken stod alla ganska nära varandra. Och var överens om att samarbete var nyckeln.

Så långt är allt bra.

Men blickar man bakåt hölls ett liknande seminarium för några år sedan. Även den gången utmynnade mötet i att slå fast att ingen part klarade av att lösa vildsvins­problematiken på egen hand. Den enda framkomliga vägen var samarbete.

Men hur ser det ut idag? Jo, på några håll arbetar lantbrukare och jägare sida vid sida för att hitta lokala lösningar, som leder till minskade skador på grödor. Men tyvärr har det blivit mer pajkastning än konstruktiva samtal. Vi har väl alla sett de konflikter som blossar upp med jämna mellanrum. Då verkar det inte finnas några ord som är förbjudna. Vi har exempelvis hört krav på jakt från motorfordon, utfodringsförbud, gift, samt att militären skulle gå in och skyddsjaga.

Dessa desperata uttalanden från lantbrukare som fått åkrar förstörda är fullt naturliga. Men de leder längre bort från en lösning där vi jobbar tillsammans. Eftersom jägare har en grundsyn om att viltet ska vårdas och jagas etiskt innebär alla sådana utspel att konflikten tätnar.

Den enda lösningen är att påbörja samarbetet innan skadorna dyker upp. Under lugna förhållanden bör markägare och jägare diskutera fram en strategi hur de tillsammans kan skydda grödorna, var åtling och utfodring ska ske, samt hur mycket vilt som marken bör hålla. Det handlar om att bygga en gemensam målbild.

För lantbrukaren kan det innebära att några meter säd eller vall närmast skogen måste slås av för att jägarna ska ha möjlighet att kunna skjuta. Markägaren måste också informera jägarna så fort han upptäckt skador och vara öppen för att släppa in fler jägare än de som normalt ingår i jaktlaget.

Jägarna bör å sin sida bygga upp en beredskap att kunna sitta ute på fälten vid vissa tider, vilket kanske innebär att de måste be andra jägare om hjälp. Kanske ska jägarna vara med och sätta upp elstängsel, eller på andra sätt bidra till att hålla vildsvinen från fälten. Ett annat sätt är att bygga upp jourgrupper med jägare som tycker det är roligt att jaga på oskördade åkrar. Dessa kan utveckla tekniker, eftersökshundar och erfarenheter som sedan kan spridas till andra jägare.

Ett samarbete bygger på att båda parter gör upp­offringar. Man brukar ofta skämtsamt säga att en kompromiss är bra först när båda parter är lika missnöjda. Just denna insikt bör alla ha med sig.

När alla deltagare åkte hem från seminariet kändes det som om jägare och markägare stod lite närmare varandra. Men detta kan vara ett bedrägligt lugn. För det är inte på nationell nivå som man löser vildsvinsproblematiken. Frågan hamnar i knäet hos den enskilde lantbrukaren och jägarna på den marken.

Och det är nu vi måste gå från ord till handling.

Jägarnas roll blir att på ett klokt och etiskt sätt jaga mycket och effektivt – på alla marker. Jobbet ­kommer många gånger att kännas krävande. Men har vi en bra dialog och förståelse för varandras svårigheter, så finns det en möjlighet att lyckas.

+
Genom att dela med oss av viltkött skapar vi en efterfrågan och acceptans för jakten. Att sälja viltkött har av en del jägare fått en negativ klang när det egentligen borde vara självklart eftersom vi då gör en insats för att bevara jakten.

–
Den nya älgförvaltningen där markägarna fick starkare ställning skulle leda till adaptiv förvaltning, bra ålderssammansättning och hög kvalitet. Verkligheten är att skogsbolagen dikterar villkor för jaktlagen som leder till det rakt motsatta.