Per-Olof Johansson jagar i Hullaryds jaktlag mellan Aneby och Tranås. Första älgjaktmorgonen var han på väg för att ta ett jakttorn i besittning när han hörde ett konstigt ljud i skogen.
– Bäst kan det beskrivas som två metallrör som slås mot varandra. Men jag kunde för mitt liv inte förstå vad som orsakade ljudet, säger han.
Under tiden som Per-Olof smög mot sitt pass hördes ljudet ibland. När han kom fram mot tornet fick han syn på en älg. Men det var inte en älg såsom de vanligtvis ser ut.
– Det var som med ljudet, jag förstod inte vad det var den hade i huvudet och kunde först inte säga om det var en tjur eller ett hondjur. Ett tag funderade jag på om det var en stor skovel som fått ena hornet avbrutet. Vid något tillfälle såg det ut som ett cykelhjul satt fast i älghuvudet.

Vandrat långt
När älgen ställde upp sig med bredsidan mot Per-Olof steg han fram bredvid granen han gömt sig bakom och sköt. Älgen gick i backen direkt.
– När jag kom fram såg jag var det var. En hel torkvinda satt fast i fyrtaggarens ena horn. Att dovhjortar snor in sig i linor och stängseltråd har man ju hört talas om, men älgar? Vi tycker det är mycket märkligt att ingen sett den här tjuren tidigare, säger Per-Olof Johansson.
Och som det verkar har jägarna också lyckats spåra var torkvindan kommer ifrån. Jaktlaget tar sina älgar för styckning i Linderås, ungefär 2,5 mil fågelvägen norrut från Lommaryd.
– Killen som hjälper oss att stycka berättade att en kvinna som han bor granne med hade blivit av med sin torkvinda i månadsskiftet augusti-september. Troligen var det den här tjuren som tog med sig den, funderar Per-Olof.

Mager men inte utmärglad
Tidpunkten när vindan försvann stämmer också med bedömningen av hornen på tjuren, som inte var ordentligt fejade.
Hur mår då en älgtjur som gått omkring med ett sådant arrangemang i hornet i över en månad? Ja, tjuren var i förvånansvärt gott skick. Per-Olof beskriver den som mager, men inte utmärglad. Slaktvikten var 140 kilo.
Kompisarna i laget tyckte att Per-Olof skulle spara trofén som den var, med vinda och linor, men Per-Olof nöjer sig med hornen.
– Det är ju ingen märkvärdig trofé men omständigheterna var speciella. Nu får jag beskriva händelsen på baksidan av skölden för att själv komma ihåg och för eftervärlden, skrattar Per-Olof Johansson.