Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, var en stor bidragande faktor till att Naturvårdsverket, NVV, bildades 1967. Sedan dess har folk från SNF anställts hos NVV.

Till exempel Lars Erik Liljelund, naturvårdschef på SNF och sedermera generaldirektör på NVV, Anders Bjärvall som var drivande bakom Projekt Varg hos SNF, anställdes sedan som rovdjurshandläggare på NVV 1973.

SNF har blivit remissinstans till NVV och får i bidrag cirka åtta miljoner kronor varje år. Dessutom får SNF över 40 miljoner kronor från SIDA för internationell samverkan.

Samarbete tog fart
När SNF startade Projekt Varg 1971 i samarbete med Världsnaturfonden (WWF) tog samarbetet med NVV fart.

1997 bildades Svenska Rovdjursföreningen (SRF) av två före detta chefer på NVV. SRF, en förening med knappt 4.000 medlemmar, familjemedlemmar inräknade, blir snabbt remissinstans för NVV och uppbär bidrag på cirka 1,8 miljoner kronor varje år. Föreningen bildades i en tid när NVV behövde stöd i sin rovdjurssatsning och SRF måste ses som ett propagandaorgan åt NVV.
Naturvårdsverket finansierar projekt där bland andra SNF, SRF och WWF finns med.

Politisk organisation
SNF med en budget på över 140 miljoner kronor och WWF med över 500 miljoner euro per år, är väl skickade att bedriva lobbyverksamhet, vilket sker i allt ifrån förskolor till politiker i Sverige och i Bryssel. SNF:s samarbete med organisationer, inte bara inom EU utan även i öst och syd, gör denna organisation i högsta grad politisk.

Under 1970-talet började olika miljöorganisationer det internationella samarbetet med att inplantera varg i bland annat Spanien, Frankrike, Italien, Tyskland och troligen även Sverige. Resultatet av detta ser vi väldigt tydligt idag. Problem överallt.
NVV:s samarbete med sådana organisationer som har en egen politisk agenda i och utanför Sverige måste ses som anmärkningsvärt.

Vem styr vem?
Frågan är: Vem styr vem? När Naturvårdsverket motvilligt lanserade en vargjakt på 16 djur hade redan kompisarna på SNF, SRF och WWF överklagningspapperen redo. Överklagningsrätten hade de ju redan fått 2005 i och med undertecknandet av Århuskonventionen.

Helt nyligen kunde man läsa i pressen hur Helene Lindahl, som på NVV leder arbetet med genetisk förstärkning av vargstammen, på ett möte ytterligare spädde på förvirringen i vargförvaltningen genom att säga att miljöministerns mål för GYBS, 180 vargar, var Lena Eks egen och inte regeringens. NVV:s mål är ju som bekant 380 vargar.

Citat ur artikel från Svensk Jakt:
”– Siffran 180 får stå för regeringen. Det får du fråga den om, säger Helene Lindahl.

• Enligt flera källor sa du på mötet i Västmanland att miljöministern inte förankrat siffran 180 vargar för GYBS med den övriga regeringen. Stämmer det?

– Jag sa att siffran eventuellt är miljöministerns egen, och att den kanske inte är förankrad i regeringen. Det är den information jag fått. Det är ett uttalande från Lena Ek och vi har inte fått några nya instruktioner, säger Helene Lindahl.

Till Svensk Jakt säger hon att verket arbetar utifrån 380 vargar som utgör ett golv.”
Detta är ett mycket märkligt uttalande. Vad en av de högre tjänstemännen på NVV egentligen säger är att man struntar blankt i regeringens uppdrag och kör sitt eget race.

Valpar till varje pris
Man kör också sitt eget race när vargvalpar ska utplanteras. Ingenstans ute i bygderna finns någon acceptans för detta, men valpar ska ut till varje pris och ingen varg får skjutas som kompensation.

Följden av denna vargförvaltning innebär att vargstammen fortsätter att öka okontrollerat. Hur länge kan NVV tillämpa en policy som innebär att man totalt kör över landsbygdsbefolkning och samer.

Naturvårdsverket har genom åren försett regeringen med rovdjursutredningar som grovt sett endast beskrivit rovdjurens utsatthet för inavel, katastrofer och tjuvjakt. De socio-ekonomiska konsekvenserna har knappt nämnts i rapporterna.
Man kan inte hitta någon som helst vilja hos NVV att sätta tak på populationerna. Istället har man låtit olika genetikforskares akademiska hypoteser slå mot varandra som i ett planerat Moment 22.

Utifrån dessa motsägelsefulla utredningar har då våra beslutsfattare tagit beslut som följdaktligen lett till att den svenska rovdjursförvaltningen i dag befinner sig i fritt fall.
Det är helt uppenbart att NVV, ett statligt verk, har sin lojalitet hos olika inhemska och utländska miljöorganisationer istället för hos sin uppdragsgivare.

Naturvårdsverket borde snarast skiljas från sitt uppdrag. När det gäller hanteringen av jakt och viltfrågor borde kanske landsbygdsdepartementet överta miljödepartementets roll och bilda ett nytt verk för administration av jakt, vilt och viltvård.

Gunnar Jakobsson
Håknäs