”Nu har vi cirka 350 vargar i Sverige, vilket är nära det antal som både Rovdjursutredningen och Naturvårdsverket angett som ett tillräckligt antal”. Det skriver Mark Marissink, chef på enheten för natur och biologisk mångfald på Naturvårdsverket, i ett pressmeddelande.

Man kan ha flera invändningar mot det som skrivs. Den ena är att alla som är någorlunda insatta i vargfrågan vet att det finns betydligt fler med årets föryngring inräknad, 480 är ett antal som nämnts av forskarna. Andra bedömare tror att det är ännu fler. Den korrekta skrivningen borde vara: ”Vargstammen har nu passerat de antal som Naturvårdsverket, Skandulv och Rovdjursutredningen föreslagit”.

Då kan man fråga sig vad syftet med den här desinformationen är? Det är lätt att anta att man vill ha ännu fler vargar eftersom man mörkar senaste föryngringen.

Är syftet möjligen att förhindra jakt på varg i ytterligare ett år? Det ger en ytterligare tillväxt med cirka 200 vargar.

Struntar i regeringen

Den andra invändningen man kan ha är att man anger att 350 vargar ligger nära vad Naturvårdsverket tidigare angett som ett tillräckligt antal. Jag finner det en aning provocerande att avstår att nämna att 270 är en siffra som anger vad Skandulv anser var ett lämpligt antal.

Att regeringen uttryckt att 180 är ett lämpligt antal är något som man struntar i. Det var i och för sig inte oväntat, det har ju andra tjänstemän på verket redan sågat som miljöministerns eget påhitt.

Den tredje invändningen man kan ha är att man envist hänger kvar vid en siffra som baseras på en vargstam som inte finns i verkligheten och definitivt inte i Sverige.

Alla, förutom Naturvårdsverket och möjligen några forskare på Stockholms universitet, är eniga om att man inte kan använda den fiktiva vargstammen som utgångspunkt. En genetikforskare kallar det till och med för missbruk av genetik.

Löst gordisk knut

Vi vet också hur Naturvårdsverket hanterat skyddsjaktfrågan. Den som är det minsta konspiratoriskt lagd kan lätt få för sig att NV inte vill ha några skyddsjakter. Hur ska man annars förklara de korta skyddsjaktstider som man beslutar om?

Alla som vet hur det förvaltningsrättsliga systemet fungerar och hur långa handläggningstider och därmed inhibitionen är, vet att det inte kommer att genomföras någon skyddsjakt oavsett vad förvaltningsrättens utslag blir. Det vet även Naturvårdsverket. Med den här metoden har man löst den gordiska knuten och kan bevilja hur mycket skyddsjakt som helst, väl vetande att de inte går att genomföra.

Så då ställer jag den logiska frågan: Är det över huvud taget rimligt med den historik som Naturvårdsverket har i vargfrågan, att regeringen som Peter Egardt föreslår, uppdrar till myndigheten att fastställa gynnsam bevarandestatus, GYBS?

Är det inte lämpligare att koppla bort Naturvårdsverket från vargfrågan helt och hållet? Har regeringen verkligen något som helst förtroende kvar för verkets tjänstemän i vargfrågan? Ute ”i busken” är förtroendet helt borta vilket framgår av Egardts utredning.

Naturvårdsverket är i mina ögon ett demokratiskt problem. Vad är det för drivkrafter som gör att man ignorerar riksdagsmajoriteten, regeringen och Skandulv och kör vidare i ett spår som befunnits felaktigt?

Björn Isaksson
Bottnaryd

Naturvårdsverket har erbjudits möjlighet till replik på debattartikeln, men avböjt.