Bengt-Anders Johansson bemöter mitt inlägg om frånvaron av politiskt ansvarstagande i rovdjursfrågan, vilket jag tacksamt noterat. Men jag kan inte säga att jag blev särskilt mycket klokare av svaret. Glädjande är att andra följt upp mitt inlägg.

Att förvaltningsbeslut kan överprövas i det förvaltningsrättsliga systemet vet jag redan, jag vet också hur det går till i detalj och hur långdragna processerna är.

Det verkar däremot vara mer tveksamt hur Naturvårdsverket uppfattat att det förvaltningsrättsliga systemet fungerar tidsmässigt. Antingen vet man inte det eller agerar man medvetet så att både urvalsjakt och skyddsjakt ska stoppas.

Inte skriver
Det som är mest intressant är faktiskt vad Bengt-Anders Johansson inte skriver. Han bemöter inte med ett ord hur det kan vara korrekt ur demokratisk synvinkel att Naturvårdsverket bedriver en egen rovdjurspolitik stick i stäv med regering och riksdag.

En ledande företrädare för verket påstår öppet att regeringen inte står bakom 180 vargar och att verket jobbar vidare mot 380.

Johansson nämner bara delvis hur politikerna ser på att den socio-ekonomiska konsekvensanalysen inte är genomförd. Denna analys ska vara klar den 31 augusti. Den skulle varit klar för flera år sedan, innan vargstammen tilläts expandera okontrollerat.

Viktigaste verktyget
Förvaltningsplanen då, det absolut viktigaste verktyget för att kunna förvalta vargstammen? Den berörs inte i Bengt-Anders Johanssons svar. Tänker politikerna överlåta det till Naturvårdsverket? Då kan både vi och våra folkvalda helt enkelt glömma 180 vargar, det har till och med jag uppfattat.

Han avslutar med att vi ska hysa tilltro till regeringen. Det gör jag gärna – om jag ser några resultat. Just nu verkar det inte vara regeringen som håller i taktpinnen. Det verkar Naturvårdsverket göra, trots att vi inte röstade på dem.

Det kanske är som Fredrik Roos skriver: att politikerna inte vågar stöta sig med, alternativt håller, med Naturvårdsverket och miljörörelsen? Kan det vara så illa?

Björn Isaksson