Vid ett besök på en loppis i Värmland för två år sedan berättade ägaren att han tänkte sälja alla sina vapen.

”Varför då?” undrade jag.

”Ja, sedan vargen kom finns här ändå inget att jaga. Vi brukade skjuta 60 älgar i området. Förra året sköt vi två. I år har vi ställt in älgjakten. Även småviltjakten är förstörd – det finns ingen som vågar släppa sin hund lös.”

Kanske känns detta igen från andra vargrevir?

Successivt som vargproblematiken ökar så kommer också ökade krav på skyddsjakt. När nu staten fråntagit jägarna deras normala jaktmöjligheter – ska jägarna då gratis avsätta motsvarande tid på att jaga varg när myndigheterna kallar?

Dags att markera

För ett år sedan så härjade den så kallade Kynnatiken i Småland. Enligt uppgift gick det åt 4.100 frivilliga jägartimmar för att skjuta henne. Detta trots att hon bar radiosändare och att myndigheterna visste ganska väl var hon befann sig. Hur svårt är det då inte att hitta en omärkt varg? Som dessutom måste vara ”den rätta”, enligt DNA-prov.

Anta en ersättning på 300 kronor per timme för dem som ställer upp på skyddsjakt. I fallet Kynnatiken skulle det således handla om cirka 1,2 miljoner kronor som skulle tillfalla jägarna. Vargetablerarna på Naturvårdsverket och länsstyrelserna jobbar inte gratis. Krav på framtida skottpengar i storleksordningen 50.000–100.000 kronor vore inte orimligt.

Vad tycker läsarna? Vad tycker jägarorganisationerna? Vore det inte lämpligt att man på ett tidigt stadium sätter ner foten och gör en markering? Så staten redan från börja kan räkna in även dessa kostnader i vargkalkylen?

Arne Gunnarsson
Landsbygdspartiet oberoende (Lpo)