De omfattande skador som älgbete orsakar i svenska ungskogar är ett stort problem, för såväl enskilda skogsägare som för Sverige.
Ungskogarna är basen i älgens foderutbud. Därför måste älgstammen balanseras mot arealen ungskog.
Såväl markägare som jägare måste ta dessa fakta på allvar när man tillsammans ska förvalta älgstammen.
Skogen betyder mycket för ekonomi, arbetstillfällen och exportindustri.
De avverkade arealerna i landet minskar, och kommer att fortsätta att minska, som en följd av att det idag står mer skog per hektar än vad det tidigare gjort, samt att stora arealer äldre skog undantas från skogsbruk.
Med mindre avverkningsarealer minskar också produktionen av foder för älgen. Alla som deltar i förvaltandet av älgstammen måste ta denna utmaning på allvar.

Stammen ska anpassas
Regering och riksdag har genom utredningar påvisat brister i tidigare älgförvaltning. Bland annat på grund av dålig styrning, vilket bidragit till en stor älgstam.
Därför infördes en ny älgförvaltningsmodell den 1 januari år 2012.
Målet är att älgstammen ska anpassas efter fodertillgången.
Detta för att komma ned till acceptabla betesskador, samt skapa en älgstam av högre kvalitet. Den nya modellen bygger på en ny förvaltningsnivå – älgförvaltningsområden.
Ett älgförvaltningsområde ska avgränsas för att förvalta en i huvudsak egen älgstam.
Det är på denna nivå man förväntas ha faktaunderlag för att bättre kunna styra förvaltningen, som sedan verkställs av ingående älgskötselområden och licensområden.

Större inflytande
I denna modell har markägarna fått ett större inflytande än tidigare. Bakgrunden är i botten äganderätten till marken och jakten. Markägaren ska kunna skydda sin egendom.
Samverkan och dialog mellan markägare och jägare är viktiga för att nå en älgstam i balans med tillgången till foder.
Vi markägare måste därför klokt utnyttja det redskap som regering och riksdag har beslutat om – den nya älgförvaltningen.

Vi ser på vårt ansvar så här:

• Markägarna – både familjeskogsbruket och bolagen – ökar sitt engagemang i hela älgförvaltningen, från älgförvaltningsområden till älgskötselområden och enskilda jaktlag.
Detta motiveras av viltbetets kraftiga effekter på ungskogarna, men också av att markägarna tilldelats ett större ansvar enligt idén bakom den nya förvaltningsnivån.

• Markägarna måste agera mot oacceptabla skadenivåer även om det finns grupper som är av en annan åsikt. Frågorna om hållbart betestryck, skadenivåer och älgstammens storlek är så viktiga för Sverige att de måste hanteras ansvarsfullt. Viktigt är att all jakt och skyddsjakt bedrivs så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och enligt gällande lagar och regler.

• Vi hävdar inte att älgstammen är för stor överallt. Däremot är den för stor i de mycket stora områden där vi ser omfattande skogsskador. Detta måste både markägare och jägare ta på allvar om vi tillsammans ska nå framgång i förvaltandet av vår älgstam.

Ronny Löfstrand, Sveaskog
Joachim Söderberg, SCA
Peter Christoffersson, Holmen
Jan Engström, LRF
Martin Lundgren, Norra Skogsägarna