I år inföll Alla helgons dag den 2 november.
Jag hade ätit middag med familjen och skulle bara ta en snabb titt på tidningens Facebooksida.
I ett privat meddelande hade vi fått ett tips:
”I morse låg jag och lyssnade på ”Ring så spelar vi”. En tjej ringde in till programmet. Programledaren och tjejen pratade en stund och det visade sig att hon var jägare. Innan samtalet avslutades sa tjejen:
– Oj, nu fick jag ett sms! Jävla mördare, står det!
Programledaren visste inte riktigt vad hon skulle säga…”

Medan barnen lekte kring benen på mig lyssnade jag igenom programmet tills jag hittade samtalet tipsaren syftade på.

Då, på Alla helgons dag, ståendes vid köksbänken, hade jag ingen aning om att det jag påbörjade skulle leda till en katt- och råtta-lek över sms och sluta med ett uppmärksammat rättsfall.

Tjejen som hade ringt in till radioprogrammet hette Gabriella Laurin. Hon hade ringt för att berätta om sina planer för Alla helgons dag. Det var det som var dagens tema.
Men när teknikern kopplade ut henne till programledaren Lisa Syrén i direktsändning, började Lisa småprata om Gabriellas intressen. Gabriella berättade att hon precis börjat jaga älg och de pratade en stund om det när Gabriella plötsligt fick ett sms.
”Oj, nu får jag ett sms i telefonen. Jävla mördare står det i meddelandet” sade hon i direktsänd, rikstäckande radio.

Det inträffade var kanske egentligen bara värt en notis, men av någon anledning ringde jag upp Gabriella Laurin för att göra en intervju.

Jag fick ta del av de två sms som hon hade fått, och jag fick också telefonnumret till avsändaren. I det sista sms:et skrev avsändaren under med ”Hans Andersén, Motala”.

Jag provade att ringa numret, men telefonen var avstängd.

Jag pratade in ett meddelande på hans telefonsvarare där jag förklarade att jag ville intervjua honom och sedan sökte jag runt lite på nätet utan att hitta någon med det namnet i Motala som passade in på den bild jag hade av avsändaren.

Under söndagen gjorde jag i ordning artikeln och publicerade den på nätet. Det blev helgens stora nyhet och i vanliga fall skulle det ha slutat där, men det gjorde det inte. Egentligen var det bara början.

Dagen efter satt jag i bilen på väg till ett möte med resten av tidningen. I närheten av Ulricehamn ringde Gabriella. Hon ville veta om det hade hänt något mer sedan artikeln kom ut.
Det hade det egentligen inte.
Hon berättade om radioprogrammet igen och det var som att hon trevade efter något. Som att hon hade en olustig känsla hon inte kunde sätta ord på.

Den där olustiga känslan tog mig tillbaka tre år.
Då, 2011, var det vargjakt och en anställd på Jägareförbundet ville ha hjälp med ett mail som en anonym person hade skickat till honom.
I mailet stod det:

”En så simpel figur, men Din taskiga genetiska uppsyn, måste få ett tråkigt slut.
Du kan ta Din kompis, den vandrande genetiska katastrofen äckelbögen Carlgren i handen och gå ut i skogen och befria oss från er…
Varje år dör några alkade jägare i skjutolyckor – hoppas de får lida ordentligt allt djävulskap det skapat som nöje…
Men jägare är ju mest arbetslösa, alkoholiserade norrlänningar och några macho frän Ö-malm med skjutkomplex…
Din tid kommer Din fule fan”

Jag kom ihåg hur jag såg avsändaren framför mig. En svartklädd ung man med balaklava.
En militant aktivist.
Och spåren ledde till en man, men allt annat var fel.

Mannen var 67 år och kom från Uppsala. På sin blogg hatade han media, jägare, politiker och en handfull andra offentliga personer. Han gillade amerikansk fotboll, filosofer, Bob Dylan, litteratur och natur.

När jag mer än två år senare gick tillbaka till bloggen såg jag att han fortfarande var aktiv. I ett av inläggen ville han kasta ut Tilde de Paula från TV4:s Nyhetsmorgon. ”Nej, förresten: kasta ut henne från översta våningen!”

Tidigare, 2011 gjorde jag en liknande spårning efter att en kollega på redaktionen fått ett anonymt hotbrev.
Den spårningen slutade hos en då 68-årig man i Enköping. En man som hatade islam, Maud Olofsson och jägare, men som älskade teknik, miljö och Flying Spaghetti Monster.
En man som drabbats av olyckan att ha förlorat sitt barn.

Båda dessa män kände sig svikna av samhället. De arbetade inte och var uppe om nätterna. Kanske kan man kalla dem människor i marginalen?

Någonstans utanför Ulricehamn berättade jag om dessa män för Gabriella Laurin. Kanske var Hans Andersén en liknande person? En människa i marginalen.

När jag kom tillbaka till kontoret låg mina anteckningar på arbetsbordet. Jag provade att ringa Hans Andersén igen men telefonen var fortfarande avstängd.

Dagarna gick, men då och då blev jag påmind om Hans Andersén och Gabriella.
Gabriella ringde någon gång för att prata. Efter varje samtal fick jag känslan av att hon inte kunde komma till ro efter det som hänt. Där fanns alltid det där hon inte riktig kunde sätta ord på.

Ibland råkade jag se mina anteckningar och när jag fick tid över provade jag att ringa.
Men Hans telefon var alltid avstängd.

Sent på kvällen den 22 november fick jag plötsligt ett sms från Hans Andersén.
”Har du ringt mig. Vad ville du? Maila el skicka sms. Tack. Helena”

Jag provade att ringa, men telefonen var avstängd igen.

Hans Andersén hade nu bytt namn till Helena och dagen efter, klockan 00.52 fick jag ett nytt sms:
”Vem är Daniel?”

Nästan en månad efter att jag skrev den första artikeln om Gabriella började jag nu få kontakt med avsändaren av sms:et. Men varje gång jag ringde var telefonen avstängd och jag blev osäker på hur jag skulle kunna få kontakt med personen som nu kallade sig Helena.

Det gick en vecka där jag, över sms, försökte lura fram avsändarens riktiga namn. Under tiden uppdaterade jag Gabriella Laurin och vi grävde på olika håll för att försöka hitta en Helena som kunde passa in som avsändare.

Vi hittade några möjliga kandidater, men ingen som kändes så pass säker att det var värt ett telefonsamtal eller ens ett mail.
Dessutom hade Helena nu slutat svara på mina sms.

Den 2 december ringde Gabriella igen. En ny söktjänst hade dykt upp och när hon hade sökt på numret fick hon för första gången en träff.
Nu hade vi ett namn och vi kunde undersöka kvinnan som kallade sig Helena.

Utan att avslöja att jag visste vem Helena verkligen var provade jag ett nytt sms. Jag skrev:
”Hej. Ditt nummer dök upp idag igen. Jag är journalist och söker dig efter ett sms du skickade till en kvinna i radion. Jag skulle vilja prata med dig. Mvh Daniel Sanchez.”

På kvällen fick jag svar.
”Jag har inget med nån kvinna att göra. Däremot min systerson som hatar jägare. Han hade min telefon i höstas. Har inget mer att säga om det. Tack Helena.”

Jag svarade:
”Aj då. Jag har skrivit en text om detta som jag tycker slutar snöpligt och plumpt om inte den som skrivit sms:et får berätta sin version av händelsen. Kan jag skicka texten till dig så får du se om du vill bemöta den?”
Jag bestämde mig också för att lägga korten på bordet och låta henne veta att jag visste vem hon var. Jag skickade med hennes mailadress som jag hittat på nätet.

Då fick jag svar ganska omgående, trots att det var mitt på dagen.
”Är det så svårt att fatta att man hatar de som dödar djur Varför undra har inte den mailen. Är oskyldigt dömd berätta om det istället!”

Trots innehållet i meddelandet skickade Helena med sin nya mailadress.

Några minuter senare fick jag ett nytt sms:
”Det finns viktigare saker att skriva om. Jag är oskyldigt dömd. Hemskt!! Maila mig. Hej!”

I det nya sms:et hänvisade Helena till en dokumentär om ett uppmärksammat rättsfall på 70-talet.
Hänvisningen var otäck och lättande på samma gång. Helena var på många sätt precis som 67-åringen från Uppsala och 68-åringen från Enköping. Samma uppfattning om att samhället svikit henne.

Samma dygnsrytm. 
Helt andra intressen, visade det sig, men samma känsloladdade engagemang till vitt skilda fenomen och människor. 
Ibland kärlek.
Ibland hat.
Men alltid otroligt hängivet.

Jag letade upp dokumentären Helena tipsade om.
Den handlade om ett känt rättsfall från 70-talet.
Fallet var sedan länge preskriberat men i reportaget berättade man om hur en grupp unga människor erkänner ett dåd de var oskyldiga till.

En av flickorna var bara 13 år gammal när hon fick sitta inlåst i tre dygn tills hon erkände.
En annan av ungdomarna kände jag igen.
Jag hade sett bilder av Helena på nätet och där i tv-dokumentären satt hon och blev intervjuad av en känd journalist.

Under den knappa timme det tog att se reportaget började jag tvivla på hur jag skulle gå vidare.

Helena hade ingen rätt att skicka anonyma sms till Gabriella och kalla henne för mördare.
Jag tänkte tillbaka på alla telefonsamtal jag haft med Gabriella. På alla gånger vi lagt på och jag undrat vad hon egentligen ville med samtalet. På den där känslan hon haft som jag inte riktig kunde få grepp om.
Samtidigt var Helena inte någon offentlig person eller en kvinna i maktposition.
Det verkade faktiskt vara raka motsatsen.

På kvällen den 3 december fick jag ett mail av Helena. Jag hade tidigare skickat ett till henne där jag skrev att jag skulle återkomma efter att jag sett dokumentären och bestämt mig för hur jag tänkt gå vidare. Hon skrev:
”Ja gör så. Jag har psykiska problem efter detta. Ligger dygnet runt nästan.  Tack”

Klockan 05.06 på morgonen till den 4 december fick jag ytterligare ett:
”Du kan be Gabriella sluta skicka hemska sms till mig för det är också hot.
Hon hotade med polisen. Min son har bara uttryckt sig inte hotat henne med nåt.
Hon som är jägare borde väl ha styrka nog att ta emot kritik när hon har styrka att kunna skjuta djur. Varken jag sonen eller sambon tycker om folk som skadar djur.
Jägare bör kanske finnas men inte de som hon skadeskjuter, det var det som han reagerade på. Kan vi avsluta detta. Be henne sluta sms så slutar vi. OK?”

Det har blivit den 4 december 2013.
Jag har precis läst Helenas sista mail när Gabriella ringer.
Hon säger att hon vill få ett slut på detta. Att hon kommer att lägga ner allt och försöka få det bakom sig.
Jag har inte hunnit berätta om Helenas sista mail till mig, men Gabriella säger att hon har pratat med Helena över sms. 

Jag frågar om hon kan skicka över deras sms och det gör hon.
En lång rad meddelanden som börjar med Gabriellas kontakt.

 ”Hejsan Helena el ska jag kalla dig Hans!
Jag hittade dig igår. Jag har länge funderat vad det är för person som kan kalla mig för mördare utan att den känner mig.
Jag är en kärleksfull, troende och andlig kvinna.
Jag har förstått det jag läst på nätet och dokumentären om dig att du blivit orättvist behandlad. Det är hemskt. Men jag blir besviken på dig, du som vet hur det känns att bli kränkt så kränker du mig utan problem.
Jag blev rädd och mådde dåligt. Min son blev rädd.
Du får naturligtvis tycka vad du vill om jakt. Men djuren i naturen har det bra mycket bättre än djuren på bondgårdarna.
Jag hoppas du får upprättelse och att du söker hjälp, tex healing och samtalsterapi.
Snälla, sluta skicka otrevliga sms till människor du inte känner.
Nu hade du tur för att jag är en snäll och ödmjuk människa och tänker inte anmäla dig till polisen.
Ta hand om dig och vårda din själ.
Vänliga hälsningar Gabriella Laurin”

Helena svarade:
”Hej Gabriella.
Jag har ärvt min mobil av min son alldeles för nån månad sen.
Varför skickar du sms till mig jag har inget med honom att göra han bor ej här.
Du kan ju inte på ett telnr veta vem som hållit i telefonen som skickat sms till dig.
Jag beklagar om han gjorde det. Jag kan ej rå för det. Han är sån.
Det är för jäkligt med människor som gör elaka saker mot andra.
Jag är synskadad så jag ber min sambo skriva.
Hoppas du förstår. Jag vill inget något illa!
Men hur kan du överväga polisanmäla sånt? Jag har blivit hotad i 33 år. Aldrig anmält någon. Sånt brukar polisen inte ta upp ens.
Sen undrar jag varför du tar åt dig ö huvud taget? Om du inte är nån mördare. Men om han kallar dig det så får det stå för honom.
Jag är oxå kristen & andlig.
Ingen av oss här som främjar jakt och tycker att om man gör illa ett djur så får man stå sitt kast. Kanske det är så?
Jag är varken mördare el annat.”

Helena skickar ett till:
”Sista sms nu vill förklara. Du kan inte bara ta ett nr o kasta allt på mig. Jag beklagar om han skrev va ska jag göra då? Tack för att du såg filmen. Ha det bra”

Och Gabriella svarar:
”Hej igen Helena! 
Jag ber om ursäkt om det inte var du som skickade medd. Jag fick det för en månad sedan. 
Jag har inte bara tagit ett tel.nr, det nummer som medd skickades i från är från ditt telefonnr som du Helena står som ägare till. 
Du kan naturligtvis inte stå till svars för vad din vuxne Son gör men du kan ju prata med honom.
Hälsn Gabriella”

Helena svarar:
”Det har jag gjort, Men tel har jag fått. Den stod på mig för jag hade mitt kontantkort i den. 
Jag har pratat med honom. 
Vi lägger ner. 
Jag ligger sjuk. 
OK hej.”

Helena skickar ett till:
”Han har skickat det på eget bevåg. Bor hos pappan. 
Så jag hade lånat honom mitt kort reggat på mig!! 
Jag är sjuk. 
Orkar inte. 
Magsår. 
Nu lämnar vi detta!”

Då avslutar Gabriella:
”Det är okey för mig att lämna detta bakom mig Förutsatt att inga fler kränkningar kommer ifrån dig eller de dina.
Gabriella”

Nu sitter jag återigen med Gabriella i telefonen. Nu vet hon vem avsändaren är. Hon har till och med kunnat prata med henne och hon vill nu lägga allt bakom sig.
Det verkar som att de har gjort upp på något sätt. Trötta på allt som hänt.

 Jag kan ibland tycka att vi är lättkränkta. Hade jag inte varit journalist hade jag kanske inte intresserat mig för den märkliga radiointervjun där en kvinna plötsligt säger att hon fått ett sms som kallar henne mördare.

Samtidigt förstår jag att alla samtal jag haft med Gabriella betytt något för henne, men jag förstår inte riktigt vad.
Inte förrän idag, ganska exakt en månad efter radioprogrammet, när hon och Helena på något märkligt sätt beslutat sig för att låta detta vara och jag frågar om allt känns bättre.

– Jag ville veta vem det var, säger Gabriella. Jag har varit på min vakt och jag har varit orolig. Det är mest min son som jag tänkt på.
Gabriella börjar gråta.

Då förstår jag.
För mig har detta varit en spårning, kanske en publicistisk utmaning, men fokus har hela tiden varit på avsändaren.
Jag har varit låst vid spårandet, besatt av avsändarna och inte tänkt så mycket på varför Gabriella och de andra ville hitta avsändarna.
Men det var inte för innehållet i de anonyma meddelandena.
Det viktiga var inte rättsliga konsekvenser eller att ställa avsändarna till svars för deras handlingar.
De nöjde sig med mycket mindre än så.
De nöjde sig med information.
Ett namn.
Kanske ett ansikte eller ett levnadsöde.
Något som kunde jämna ut maktförhållandet så de kunde säga: ”Du kanske vet vem jag är, men jag vet vem du är med.”

De nöjde sig med en människa.