I råbockens värld är det mycket kamp. Det är först en kamp om födan, sedan om reviret och getterna. Och det är just denna konkurrens med andra rådjur som gör att råbockarna börjar hävda revir.

Främst tror man att revirbeteendet kommer av att bocken vill säkerställa ett område där han har monopol på getterna. Alltså ett rent fortplantingsbeteende.

En sak som stödjer denna teori är att reviren bara hävdas under parnings­säsongen. Det finns även andra teorier, men denna anses vara den mest trovärdiga.

Svagare bockar får flytta

Eftersom getternas hemområde kan överlappa flera bockars revir är det ingen garanti till parning att hålla ett revir. Men revirlösa bockar har betydligt svårare att få para sig, så reviret är så att säga en viktig förutsättning för att komma åt hondjuren.

Bocken börjar vanligen försvara området där han har tillbringat vint­­ern. Svagare bockar får då flytta. De första yttringarna till revirbeteende uppkommer redan före fejningen av hornen, det vill säga i slutet av mars i södra Sverige och några veckor sen­are i norra. Men det finns stora ­variationer. Därefter försvaras revir­et noggrant tills brunsten har klingat av, vanligen i slutet av augusti.

Storleken på reviret varierar stort över landet. Främst är det två saker som avgör storleken: Hur tät rådjursstammen är och tillgången på mat.

I södra Sverige menar forskarna att reviren oftast kan vara mellan 20 och 40 hektar, medan de i Bergslagen är på cirka 80 hektar.

Markeringar i reviret

Det är inte bara genom fysiska bataljer som bocken hävdar sitt revir. Mycket tid läggs på att markera upp området – att tala om för andra djur att här är mitt område.

Detta sker främst genom två olika slags mark­eringar: skrapa upp marken med framklövarna och flänga av barken på små träd med hornen. På båda sätten lägger rådjuret ut doftspår. Det finns doftkörtlar i såväl klövar som vid hornbasen.

Hela reviret markeras, men i gränstrakterna mot en annan bock hittas ofta fler. Genom sändar­försedda rådjur har forskare kunnat slå fast att bocken markerar med jämna mellanrum. Det innebär så­ledes att om bocken vistas på en plats under längre tid blir det fler marker­ingar i det området.

Just detta är en sak som jägarna kan dra nytta av. Många revirmarker­ingar på ett litet område avslöjar var bocken brukar hålla till. Men är skrap och fejningar rena revirmarkeringar? Kanske inte, eftersom bockar utan revir gör precis likadant.

Den ettåriga bocken har inget revir. Han får hålla sig undan revirbocken och tillbringar mest tid i gränstrakter mellan revir. Blir ettåringen upptäckt jagas han iväg. Men jakterna är oftast halvhjärtade, i relation till vad som händer då en starkare bock dyker upp.

Däremot är förhållandet till den tvååriga bocken mer komplicerat. Tvååringen har både fysisk styrka och ett intresse för brunstiga getter. Forskar­na har hittat två olika variant­er på hur tvååringarna försöker hitta sin plats i brunsten.

Revir i ingenmansland

Ett sätt är att tvååringen etablerar ett revir inne i ett befintligt revir. Han försvarar detta, men blir ivägkörd av den äldre bocken. Dock återvänder han alltid – som ett envist barn som ska ha sista ordet. Till slut verkar revirbocken tröttna. I stället koncentrerar han sig på att jaga iväg den yngre när det finns brunstiga getter i närheten, eftersom den tvååriga bocken parar sig om läget dyker upp.

Den andra strategin går ut på att hävda revir i ingenmansland, i gränstrakter. Ambitionen att få para sig är lika stor som hos andra bockar och den gör räder in i revirbockarnas område för att komma åt getter.

Som treåring blir bocken ofta revirhävdande. Den har utvidgat sitt område och försvarar det tappert. Beroende på stammens täthet kan vissa bockar ibland få nöja sig med små och dåliga revir. De gör då också parningsräder in i andras revir.