I den 2005 utgivna jubileumsskriften Jägareförbundet 175 år publicerades artikeln Från herrklubb till folkrörelse, skriven av Svensk Jakts Bertil Lundvik.

Artikeln återges nedan i delvis redigerat skick.

Från herrklubb till folkrörelse

Det började med ett möte med 39 inbjudna herrar på fastigheten Stenbrottet den 3 april 1830.

Det var män ur Stockholms övre samhällsskikt, högre tjänstemän, vetenskapsmän, adel och officerare, eller som man själva kallade sig ”Stockholms jaktälskare”, som samlades den 3 april 1830 för att bilda förbundet.

Värd för mötet på Stenbrottet var gelbgjutarmästaren A L Herndahl. Man hade samlats i första hand för en parentation över den nyligen avlidne hovjägmästaren J L von Greiff. Men här fanns en grund sedan flera år för att bilda ett förbund med jaktfrågor på programmet.

Skyddet för viltet var så gott som obefintligt sedan Gustav III avskaffat adelns feodala jakträttigheter i ett försök att blidka allmogen.

Försöken att inskränka jakttiderna och på olika vis reglera jakten, bland annat med en jaktavgift, alltså en slags historisk föregångare till den nuvarande jaktvårdsavgiften, hade inte lett någon vart. Den statliga jaktkommitté, under ledning av Jacob Wilhelm Sprengtporten, som 1828 lade sina förslag lyckades inte få riksdagens majoritet med sig.

Särskilt klövviltstammarna var hårt pressade av den i stort sett fria allmänna jakten. De stora rovdjuren bidrog till att hålla klövviltet nere.

Det tioåriga jaktstopp på klövvilt som rådde 1808 till 1818 hade heller inte varit tillräckligt. Tjuvjakten var också omfattande. Det fanns alltså ett tryck på ”jaktälskarna” att göra något för att rädda de magra viltstammar som ännu fanns kvar.

På ett möte 1829 på Stallmästargården, med ungefär samma personer, hade man diskuterat jaktfrågor. Och nu, 1830, hade särskilt en man förberett ett för tiden sedvanligt vältaligt och högtidligt anförande i jaktfrågan. Det var bergsrådet Carl Magnus af Robson.

Hans tal avrundades med en uppmaning att bilda ett förbund eller som han själv uttryckte det, en stiftelse, för att åstadkomma något ”allmänt gagnelikt”.

Den drivande kraften, precis som med grundandet av andra rörelser som vi mer självklart känner som folkrörelser, som nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen och fackföreningsrörelsen, var en önskan hos grundarna av Svenska Jägareförbundet att ändra på förhållanden man inte var nöjda med i samhället.

Visserligen hörde grundarna själva till etablissemanget, men deras ideella drivkrafter för att gagna viltstammarna går inte att ta ifrån dem.

De var missnöjda med att de som regerade inte ingrep mer kraftfullt och tog därför initiativ till ett förbund för att göra något åt saken.

Och man kan gott säga att dessa framsynta män lyckades skapa något till gagn för oss alla. Men det är väl tveksamt om dessa grundare av Svenska Jägareförbundet kunde se framför sig en massrörelse av det slag Jägareförbundet är i dag?

Bertil Lundvik